Låt mig få höra om Nietzsche…

Du har hört att vi tycker om Nietzsche. Han befriade oss från kristna villfarelser och gav oss verktyg att skapa verkligheten efter verklighetens egna villkor. Om inte det hade varit den djupaste hädelse att kalla sig nietzschean, så hade vi kallat oss det.

Vi har blivit ombedda att skriva en Nietzscheintroduktion. Så det gör vi.

Vad man än säger om Nietzsche, finns det säkert nån som säger raka motsatsen. Så tolkningsbara är hans texter. Därför har såväl nazister som marxister använt honom; och dessutom, något överraskande, postmodern teologi. Det jag säger här är inte en Nietzschekritik, inte heller en analys så mycket som en redogörelse över några rimliga sätt att uppfatta honom.

Nietzsche bekänner sig till viljan till makt. Viljan till makt är grundläggande i all mänsklig strävan; där makten är perverterad, som i den kristna människans slavmoral, vänds den yttre makten istället inåt: makten kommer till uttryck genom självtukt.

Två grundläggande etiska inställningar hos människorna är slavmoral och herremoral. Slavmoral är det som säger nej till livet här och nu och inte bejakar människans vilja till makt och skapande. Herremoral är det som säger ja till livet här och nu och låter människans vilja till makt få yttre uttryck; den människan skapar sin verklighet. Religion blir ett uttryck för hjordmentalitet och slavmoral: den fria människan kuvas under något osynligt, osett och imperativistiskt: något som ställer krav, varunder människan kastar sig. Den fria människan som säger ja till livet låter sig inte kuvas: hon slår sönder moraltavlor som inte längre äger relevans; hon skapar sin egen mening och köper inte någon annans antaganden om mening (såsom att komma till himlen, leva med Gud och andra metafysiska tomma termer).

Kristendom blir hos Nietzsche snarast en symbol för den kuvade människan. Medlidande som krävs av religionen nyttjar ingenting till; medlidande dämpar inte lidandet, utan förmerar den: lidandet smittar genom medlidande av sig. Den kristna människan fäster sin blick vid det som inte är, vid antika antaganden; den fria människan fäster sin blick vid jorden, accepterar verkligheten som den är, och säger ja till den. Ja, hon säger ja i sådan utsträckning, att hon hade kunnat tänka sig att leva om exakt samma liv som hon lever ett oändligt antal gånger. Detta kan vara tanken som ligger bakom den dunkla uppfattningen hos Nietzsche om alltings eviga återkomst: beredvilligheten att säga ja till livet i sådan utsträckning att man vill leva det om och om och om igen.

Den riktigt fria människan strävar mot övermänniskan. Övermänniskan är ett fenomen som förekommer i Nietzsches skrifter med olika innebörd. Det verkar som om Nietzsches tänkande kring henne förändras över tid: ibland är hon ett ouppnåeligt snarast biologiskt mål: en människa som ännu inte finns, men ska komma. Ibland etiketterar Nietzsche övermänniskoidealet på sådana stora andar som Goethe. Klart är att Nietzsche har förväntningar på människan som innebär att hon ska sträva efter sin högsta möjliga potential, om inte för att själv faktiskt bli övermänniska, så bereda vägen för en kommande övermänniska.

Med moral följer ett dömande. Dömande är inte rationellt. Detta därför att allt sker med absolut nödvändighet. På samma sätt som ett vattenfalls alla enskilda partiklar teoretiskt skulle kunna få sin bana matematiskt beräknad, följer allt i tillvaron i strikta kedjor av orsak-verkan, som inte kan brytas, eftersom ingenting står utanför detta orsakssamband. Därför kan tjuven inte göra något annat än att stjäla: hans orsaker yttrar sig i verkan att stjäla. Därför kan företagsledaren inte bli något annat än företagsledare: hans orsaker yttrar sig i verkan att bli företagsledare. Det finns inget utrymme för fri vilja, eftersom även själva viljan är en biologisk process som står under kausalitetens tvång.

Men Nietzsche är inte nihilst. Han vill, kanske i rent trots mot den tvingande kausaliteten, att den fria människan ska skapa sig nya värden, som ersätter slavmoralen som ännu genomsyrar samhället, och gjorde det i än större utsträckning i Nietzsches tid. Nya värden för en ny människa, helt enkelt.

Nietzsche skriver som en Gud. Den närsynte, migränridna, sjukpensionerade professorn skrev gärna under sina långa vandringar; hans skrivsätt blir med tiden alldeles eget: han kallar sina texter aforismer. Ibland är de någon eller några rader, ibland spänner de över någon sida. Han ser dem som experiment. Han skriver ner en tanke, och lämnar sedan ut dem i en samling med andra tankar, som finns där, utan krav på att man ska tro dem, utan att man ska pröva dem.

Vi kan omöjligen skriva en heltäckande, kort introduktion om Nietzsche. Nietzsche är alltför omfattande i sitt tänkande för att förmås att ringa in. Och det gör honom än mer spännande. Man kan dyka ner i hans skrifter, fångas av en blixtrande formulering, fundera på den, behandla den i sina egna tankar, pröva den – och nå framåt och uppåt. Nietzsche är vår terapeut, vår sanningssägare, vår oblinkande profet som inte ställer några krav på lärjungaskap, utan föraktar efterföljelse: han vill ha kritiska läsare, inte imitatörer.

Gud give, att vi blev sådana kritiska läsare.