Symbiotisk kultur

Det finns knappast något sätt att intellektuellt övertyga en kristen människa om att hon har fel. Hon är genomdränkt av sin kristna kultur, och har innan hon utvecklade ett kritiskt sinne som barn i de flesta fall indoktrinerats med denna kultur: den sitter som berget.

Nu samverkar allt i hennes närhet för att bevara henne i tron. Kyrkans arkitektur suggererar fram en känsla av helighet. De ideligen repeterade budskapen om att Jesus dog för dig, du är förlåten, du får komma till himmelen genomborrar även den hårdaste sten. De dagligen återkommande bönestunderna blir det mest naturliga och självklara i den kristna människans vardag. Ljuständning lägger till i suggestion och läsande och omläsning av Bibeln fördjupar övertygelsen. Och i själva den omgivande kulturen ser hon hur den kristna världsåskådningen fortfarande finns kvar: hur många heter inte Mattias, Anders, Ester, Rut, Lukas, Markus och annat som är hämtat ur den kristna namnterminologin? Fortfarande är söndagen den givna helgdagen. Fortfarande florerar termer som dop, påsk, synd, helvete, själ – termer som sällan har en omedelbar motsvarighet utanför den kristna begreppssfären. Och varannan mil på resa genom landet pekar fortfarande kyrktornen mot den himmel där nån tror sig sett en Gud, och där Jesus sades en gång ha försvunnit ur sina lärjungars åsyn.

De kristna ser lika lite som fisken ser vattnet, hur de är omgivna och indränkta i sin religiositet. De kan se på hinduism eller islam med kritiska ögon; de är inte en del av den kulturen. Men den egna religiositeten kommer de inte åt; den är för nära, för inuti, för symbiotisk med deras eget tänkande.

Jag misströstar om att någon kristen ska genom argument kunna återföras från religiositet; för det var inte argument som en gång gjorde dem till kristna. Deras tro vilar inte på rationella skäl, så hur skulle rationella skäl kunna nå dem? – Deras religiositet vilar på föreställningar, på antaganden; på känslan av att ha rätt. De kan vara hur säkra som helst på sin sak. Men säkerhet är inte detsamma som att veta. Och för att låna en insikt från psykologen Valerie Tarico: säkerhet är också det – en känsla.