Fus äpplen

Tänk dig att du får i din hand några texter skrivna i en mindre stad i utkanten av Kina. Det är inte originaltexterna, utan nån annan – du vet inte vem – har skrivit av originalet eller kanske ytterligare en annan kopia av originalet för hand på ett kollegieblock och gett dig texterna på lösa blad.

På bladen står det om en man vid namn Fu. Författaren skriver att han inte själv träffat Fu, men att han hört en del prata om honom. Eftersom han tyckte att Fu verkade vara en ganska märklig filur, ville han skriva lite om vad han hört om honom. Författaren till texten skriver att Fu gick omkring i en annan liten stad i utkanten av Kina och pratade med folk. Fu flög emellanåt mellan husen i vissa kvarter, ibland trollade han fram äpplen ur tomma händer och ibland så bråkade han med politikerna i staden. Gubevars, han var ju inte kommunist, vår käre Fu. Fu brukade berätta, att alla som äter hans äpplen ska bli oerhört rika.

Nå, vår författare skriver att politikerna tröttnar på den där udda människan som drar omkring i staden och trollar för dem som orkar lyssna på honom och lovar dem pengar. Till sist hittar de på att han är spion för västmakterna och sätter honom i fängelse. Några dagar senare hittas Fus kropp en bit utanför staden på ett risfält. Han luktar redan illa och man ser till att lägga honom i en kista, och begraver honom under jord.

Författaren fortsätter att skriva att han hört, att några av de som fascinerats av Fus trollkonster och flummiga ord några dagar senare sitter vid graven och tänder lite rökelse. Då hör de hur det knackar där nere under jorden. De blir panikslagna och springer och hämtar en vän. Tillsammans gräver de sen upp Fus kista och vrider av locket. Däri ligger en man de inte känner igen, alldeles levande. Mannen säger tydligen till dem att han är Fu, att han har dött, men att han lever igen, precis som Konfucius förutsagt. Författaren berättar att de tre vännerna som lyssnade på mannen som hävdade att han var Fu naturligtvis inte fattade nånting, men att de ser hur mannen som påstår att han är Fu går i väg.

Författaren berättar sedan att nån sett mannen som säger att han är Fu flyga förbi över taken och slänger ner äpplen. Sen försvinner han uppåt, men ropar att han lovar att komma tillbaka och ge rikedom till alla som äter hans äpplen.

Och där tar orden slut på papperen du har framför dig. Du surfar på Wikipedia och på andra ställen, men hittar ingenstans där det står nåt om nån Fu i Kina som trollar fram äpplen. Du ringer till och med kinesiska ambassaden i Stockholm, men de har heller aldrig hört talas om en Fu som trollar med äpplen, däremot berättar sekreteraren att han läste nånstans om en politisk dissident som fängslats nånstans som kan har hetat Fu.

— Nu frågar jag: skulle du tro att Fu trollade med äpplen och att de som åt dem skulle bli rika på grund av det? Eller är det här helt enkelt bisarrt? Kanske är det helt enkelt en lätt löjeväckande fabel?

Detta är givetvis en analogi till kristen tro. Kristen tros grundsatser har inga belägg av värde. De enda belägg som finns är de som presenteras i själva berättelsen om kristen tro och det räcker inte. Det räcker inte. Ålder helgar inte en texts äkthet, även om det står fantastiska saker i den.Vare sig det nu är löften om rikedom genom att äta äpplen, eller himmelsk salighet genom att tro på ett förstfött blodsoffers validitet och det den förstfödde sagt om sig själv. Ålder helgar inte en uppfattnings äkthet. Avstånd helgar inte en uppfattnings äkthet. Känslomässig bundenhet helgar inte en uppfattnings äkthet. Antal troende helgar inte en uppfattnings äkthet.

Så tro inte det bisarra och extraordinära, om det icke-bisarra och jordnära är möjligt. Den enklaste förklaringen är i regel den riktiga förklaringen, för att parafrasera Ockham.