Häromdagen menade biskop Eva Brunne att Svenska kyrkan borde anpassa sig efter folk, och ha gudstjänster på en annan dag än söndagen. Och i Aftonbladet kan vi notera att Svenska kyrkans utvecklings- och planeringschef Erica Brundin tycker att folk borde fatta – gubevars! – att Svenska kyrkan är landets största konsertarrangör:

”…det är angeläget att folk har en kunskap om vad Svenska kyrkan är. Svenska kyrkan kommer att fortsätta spela en viktig roll. Vi är bland annat Sveriges största konsertarrangör.”

Nå, lösningen är så mycket enklare… Folk tror inte. Svenska kyrkans uppgift i samhället är utagerad: vi har inte längre ett behov av präster som säger åt oss vad vi ska tro. Och därmed faller kyrkans fundament: utan en tro på kyrkans budskap, är konserter, djupmeditationer, psalmtoppsträffar, tomma. De möter ingen resonansbotten.

Nå, utvecklingen fortsätter. Kyrkor säljs, församlingshem säljs, pastorat slås ihop, medlemstalet sjunker, sjunker, sjunker. Det vore mycket intressant att se hur Svenska kyrkan ser ut om tjugo år.

Jag har kanske något gemensamt med svartrockarna ändå. Jag delar nämligen deras uppfattning, att Svenska kyrkans mer långsiktiga överlevnad beror på, att man lyckas profilera sig, vara utomordentligt tydlig. Ha en klar ideologi. Kyrkan kommer då visserligen inte att passa alla, och kommer att tappa mängder av medlemmar likväl. – Men en kyrka som vill tilltala alla, tilltalar rimligtvis ingen; en utslätad teatral kyrka med allmänna åsikter om att man ska vara snäll, och inte så mycket mer, är uddlös, och fruktansvärt tråkig. Den särskiljer sig inte från icke-kyrkan, utom möjligtvis genom lite prat om Gud (men inte på skolavslutningarna! och helst inte på begravningarna! och inte på bröllopen! och absolut inte på dopen!) En ihålig, vilsen kyrka – är en dömd kyrka.

– Men själv ser jag naturligtvis gärna en ihålig kyrka, som tyst och stilla försvinner ur människornas medvetanden.

Tänk dig att du får i din hand några texter skrivna i en mindre stad i utkanten av Kina. Det är inte originaltexterna, utan nån annan – du vet inte vem – har skrivit av originalet eller kanske ytterligare en annan kopia av originalet för hand på ett kollegieblock och gett dig texterna på lösa blad.

På bladen står det om en man vid namn Fu. Författaren skriver att han inte själv träffat Fu, men att han hört en del prata om honom. Eftersom han tyckte att Fu verkade vara en ganska märklig filur, ville han skriva lite om vad han hört om honom. Författaren till texten skriver att Fu gick omkring i en annan liten stad i utkanten av Kina och pratade med folk. Fu flög emellanåt mellan husen i vissa kvarter, ibland trollade han fram äpplen ur tomma händer och ibland så bråkade han med politikerna i staden. Gubevars, han var ju inte kommunist, vår käre Fu. Fu brukade berätta, att alla som äter hans äpplen ska bli oerhört rika.

Nå, vår författare skriver att politikerna tröttnar på den där udda människan som drar omkring i staden och trollar för dem som orkar lyssna på honom och lovar dem pengar. Till sist hittar de på att han är spion för västmakterna och sätter honom i fängelse. Några dagar senare hittas Fus kropp en bit utanför staden på ett risfält. Han luktar redan illa och man ser till att lägga honom i en kista, och begraver honom under jord.

Författaren fortsätter att skriva att han hört, att några av de som fascinerats av Fus trollkonster och flummiga ord några dagar senare sitter vid graven och tänder lite rökelse. Då hör de hur det knackar där nere under jorden. De blir panikslagna och springer och hämtar en vän. Tillsammans gräver de sen upp Fus kista och vrider av locket. Däri ligger en man de inte känner igen, alldeles levande. Mannen säger tydligen till dem att han är Fu, att han har dött, men att han lever igen, precis som Konfucius förutsagt. Författaren berättar att de tre vännerna som lyssnade på mannen som hävdade att han var Fu naturligtvis inte fattade nånting, men att de ser hur mannen som påstår att han är Fu går i väg.

Författaren berättar sedan att nån sett mannen som säger att han är Fu flyga förbi över taken och slänger ner äpplen. Sen försvinner han uppåt, men ropar att han lovar att komma tillbaka och ge rikedom till alla som äter hans äpplen.

Och där tar orden slut på papperen du har framför dig. Du surfar på Wikipedia och på andra ställen, men hittar ingenstans där det står nåt om nån Fu i Kina som trollar fram äpplen. Du ringer till och med kinesiska ambassaden i Stockholm, men de har heller aldrig hört talas om en Fu som trollar med äpplen, däremot berättar sekreteraren att han läste nånstans om en politisk dissident som fängslats nånstans som kan har hetat Fu.

— Nu frågar jag: skulle du tro att Fu trollade med äpplen och att de som åt dem skulle bli rika på grund av det? Eller är det här helt enkelt bisarrt? Kanske är det helt enkelt en lätt löjeväckande fabel?

Detta är givetvis en analogi till kristen tro. Kristen tros grundsatser har inga belägg av värde. De enda belägg som finns är de som presenteras i själva berättelsen om kristen tro och det räcker inte. Det räcker inte. Ålder helgar inte en texts äkthet, även om det står fantastiska saker i den.Vare sig det nu är löften om rikedom genom att äta äpplen, eller himmelsk salighet genom att tro på ett förstfött blodsoffers validitet och det den förstfödde sagt om sig själv. Ålder helgar inte en uppfattnings äkthet. Avstånd helgar inte en uppfattnings äkthet. Känslomässig bundenhet helgar inte en uppfattnings äkthet. Antal troende helgar inte en uppfattnings äkthet.

Så tro inte det bisarra och extraordinära, om det icke-bisarra och jordnära är möjligt. Den enklaste förklaringen är i regel den riktiga förklaringen, för att parafrasera Ockham.

Nu samverkar allt i hennes närhet för att bevara henne i tron. Kyrkans arkitektur suggererar fram en känsla av helighet. De ideligen repeterade budskapen om att Jesus dog för dig, du är förlåten, du får komma till himmelen genomborrar även den hårdaste sten. De dagligen återkommande bönestunderna blir det mest naturliga och självklara i den kristna människans vardag. Ljuständning lägger till i suggestion och läsande och omläsning av Bibeln fördjupar övertygelsen. Och i själva den omgivande kulturen ser hon hur den kristna världsåskådningen fortfarande finns kvar: hur många heter inte Mattias, Anders, Ester, Rut, Lukas, Markus och annat som är hämtat ur den kristna namnterminologin? Fortfarande är söndagen den givna helgdagen. Fortfarande florerar termer som dop, påsk, synd, helvete, själ – termer som sällan har en omedelbar motsvarighet utanför den kristna begreppssfären. Och varannan mil på resa genom landet pekar fortfarande kyrktornen mot den himmel där nån tror sig sett en Gud, och där Jesus sades en gång ha försvunnit ur sina lärjungars åsyn.

De kristna ser lika lite som fisken ser vattnet, hur de är omgivna och indränkta i sin religiositet. De kan se på hinduism eller islam med kritiska ögon; de är inte en del av den kulturen. Men den egna religiositeten kommer de inte åt; den är för nära, för inuti, för symbiotisk med deras eget tänkande.

Jag misströstar om att någon kristen ska genom argument kunna återföras från religiositet; för det var inte argument som en gång gjorde dem till kristna. Deras tro vilar inte på rationella skäl, så hur skulle rationella skäl kunna nå dem? – Deras religiositet vilar på föreställningar, på antaganden; på känslan av att ha rätt. De kan vara hur säkra som helst på sin sak. Men säkerhet är inte detsamma som att veta. Och för att låna en insikt från psykologen Valerie Tarico: säkerhet är också det – en känsla.

Vi har blivit ombedda att skriva en Nietzscheintroduktion. Så det gör vi.

Vad man än säger om Nietzsche, finns det säkert nån som säger raka motsatsen. Så tolkningsbara är hans texter. Därför har såväl nazister som marxister använt honom; och dessutom, något överraskande, postmodern teologi. Det jag säger här är inte en Nietzschekritik, inte heller en analys så mycket som en redogörelse över några rimliga sätt att uppfatta honom.

Nietzsche bekänner sig till viljan till makt. Viljan till makt är grundläggande i all mänsklig strävan; där makten är perverterad, som i den kristna människans slavmoral, vänds den yttre makten istället inåt: makten kommer till uttryck genom självtukt.

Två grundläggande etiska inställningar hos människorna är slavmoral och herremoral. Slavmoral är det som säger nej till livet här och nu och inte bejakar människans vilja till makt och skapande. Herremoral är det som säger ja till livet här och nu och låter människans vilja till makt få yttre uttryck; den människan skapar sin verklighet. Religion blir ett uttryck för hjordmentalitet och slavmoral: den fria människan kuvas under något osynligt, osett och imperativistiskt: något som ställer krav, varunder människan kastar sig. Den fria människan som säger ja till livet låter sig inte kuvas: hon slår sönder moraltavlor som inte längre äger relevans; hon skapar sin egen mening och köper inte någon annans antaganden om mening (såsom att komma till himlen, leva med Gud och andra metafysiska tomma termer).

Kristendom blir hos Nietzsche snarast en symbol för den kuvade människan. Medlidande som krävs av religionen nyttjar ingenting till; medlidande dämpar inte lidandet, utan förmerar den: lidandet smittar genom medlidande av sig. Den kristna människan fäster sin blick vid det som inte är, vid antika antaganden; den fria människan fäster sin blick vid jorden, accepterar verkligheten som den är, och säger ja till den. Ja, hon säger ja i sådan utsträckning, att hon hade kunnat tänka sig att leva om exakt samma liv som hon lever ett oändligt antal gånger. Detta kan vara tanken som ligger bakom den dunkla uppfattningen hos Nietzsche om alltings eviga återkomst: beredvilligheten att säga ja till livet i sådan utsträckning att man vill leva det om och om och om igen.

Den riktigt fria människan strävar mot övermänniskan. Övermänniskan är ett fenomen som förekommer i Nietzsches skrifter med olika innebörd. Det verkar som om Nietzsches tänkande kring henne förändras över tid: ibland är hon ett ouppnåeligt snarast biologiskt mål: en människa som ännu inte finns, men ska komma. Ibland etiketterar Nietzsche övermänniskoidealet på sådana stora andar som Goethe. Klart är att Nietzsche har förväntningar på människan som innebär att hon ska sträva efter sin högsta möjliga potential, om inte för att själv faktiskt bli övermänniska, så bereda vägen för en kommande övermänniska.

Med moral följer ett dömande. Dömande är inte rationellt. Detta därför att allt sker med absolut nödvändighet. På samma sätt som ett vattenfalls alla enskilda partiklar teoretiskt skulle kunna få sin bana matematiskt beräknad, följer allt i tillvaron i strikta kedjor av orsak-verkan, som inte kan brytas, eftersom ingenting står utanför detta orsakssamband. Därför kan tjuven inte göra något annat än att stjäla: hans orsaker yttrar sig i verkan att stjäla. Därför kan företagsledaren inte bli något annat än företagsledare: hans orsaker yttrar sig i verkan att bli företagsledare. Det finns inget utrymme för fri vilja, eftersom även själva viljan är en biologisk process som står under kausalitetens tvång.

Men Nietzsche är inte nihilst. Han vill, kanske i rent trots mot den tvingande kausaliteten, att den fria människan ska skapa sig nya värden, som ersätter slavmoralen som ännu genomsyrar samhället, och gjorde det i än större utsträckning i Nietzsches tid. Nya värden för en ny människa, helt enkelt.

Nietzsche skriver som en Gud. Den närsynte, migränridna, sjukpensionerade professorn skrev gärna under sina långa vandringar; hans skrivsätt blir med tiden alldeles eget: han kallar sina texter aforismer. Ibland är de någon eller några rader, ibland spänner de över någon sida. Han ser dem som experiment. Han skriver ner en tanke, och lämnar sedan ut dem i en samling med andra tankar, som finns där, utan krav på att man ska tro dem, utan att man ska pröva dem.

Vi kan omöjligen skriva en heltäckande, kort introduktion om Nietzsche. Nietzsche är alltför omfattande i sitt tänkande för att förmås att ringa in. Och det gör honom än mer spännande. Man kan dyka ner i hans skrifter, fångas av en blixtrande formulering, fundera på den, behandla den i sina egna tankar, pröva den – och nå framåt och uppåt. Nietzsche är vår terapeut, vår sanningssägare, vår oblinkande profet som inte ställer några krav på lärjungaskap, utan föraktar efterföljelse: han vill ha kritiska läsare, inte imitatörer.

Gud give, att vi blev sådana kritiska läsare.

»Kvinnor som inte klär sig anständigt leder unga män på avvägar och eggar till utomäktenskapligt sex i samhället, vilket leder till fler jordbävningar.«

– Ayatollah Hojatoleslam Kazem Sedighi

Skönt att få det utrett.

1. Sekten ska ha en slutenhet gentemot den omgivande sociala kontexten.
2. Sekten ska ha en tydlig ledargestalt, som styr över sektmedlemmarnas liv och leverne.
3. Sekten ska ha en eller flera irrationella uppfattningar.
4. Sekten ska vara religiös.

Genom en sådan definition kommer man ifrån sektliknande strukturer som knappast är sekter i egentlig mening, såsom Frimurarna och Camorran.

Likväl står vi kvar med en stor mängd rörelser som utkristalliserat sig från det omkringvarande samhället genom sina bisarra uppfattningar och inte sällan bisarra uppförande. Vi har helyllesekten Jehovas Vittnen, vi har weirdsekten Raëlianerna, vi har klassiska sekten Plymouthbröderna. Rörelser som dessa är sällan skadliga för samhället i stort (förutom när de får för sig att skada det samhälle som de ofta djupt föraktar och tar avstånd ifrån). Däremot är de ohyggligt skadliga för de som är inne i dem; särskilt medlidande kan man ha med de som fötts in i rörelserna och på så vis fått sina tankemönster bestämda innan de lärt sig hur man kan försvara sig.

Jehovas vittnen har gjort sig kända genom sina uteslutningar, där den misshagliga medlemmen skärs av från samröre med gamla medlemmar. Föräldrar kan på så vis skiljas från sina föräldrar (som pappan som fick lov att ställa mat utanför sin sextonåriga dotters dörr, men inte ha kontakt med henne), föräldrar från sina barn, syskon från varandra, vänner (inte minst) från andra vänner. Det är viktigt att notera, att för sektmedlemmen finns inte sällan få riktiga bekantskaper utanför sekten. Den som gått in i en sekt, har därmed ofta avsagt sig gemenskapen med gamla vänner. De har ingen som tar emot dem på utsidan.

Plymouthbröderna är extremt isolativa. De har upprepade gånger försökt att starta friskolor, men, Gott sei Dank, fått avslag. För att förmera sin isolering har deras gudstjänstlokaler inga fönster.

Raëlianerna… Nä, jag orkar inte. Nån måtta får det vara.

Och vad som är ruskigt i sig, är att sektmedlemmar rent generellt, i förhållande till den allmänna populationen, är högre utbildade och har högre inkomstnivå. Det är alltså inte nödvändigtvis idioter som går med i en sekt. Men vad som förefaller vara av största vikt är ledarens förmåga att påverka dem omkring sig. Och då verkar det som man kan tro på den heliga Jungfruns existens i duschmunstycket eller prästosts läkande förmåga på cancer: så länge den manipulerande ledaren säger det, så är det så. Medlemmarnas intelligens och framförallt skepsis sätts ur spel, om inte över hela registret, så väl i de frågor som är uppenbart absurda, men ändå uttalas av ledaren som sanning.

Det finns knappast mycket att göra åt detta. Folk söker sig till sekter. Bort från nåt eller till nåt, vad vet jag. Men vi som står befriade från ett sånt ok gör bäst i att ifrågasätta, alltid ifrågasätta, alltid vara på tvären mot det irrationella, som hävdar sig ha någon form av auktoritet över oss. Vi böjer inga knän för karismatiska ledare. I helvete att vi böjer några knän för någon självutnämnd profet!

Och så, avslutningsvis – sekteristiska beteenden finns så mycket närmare än vad jag vill veta: i Svenska kyrkan har vi de trogna i landet, vi har missionsprovinsare och frimodig kyrka-folk, vi har oasfolk och vi har Kyrkliga Förbundet, vi har FFG-folk och Gud vet allt. Inom dessa kretsar finns sekteristiska beteenden; de absurda hållningarna är uppenbara (de är ju trots allt kristna), ledargestalter finns ibland flera; ibland döda (Luther, Schartau), slutenheten blir stark där världsligheten föraktas. Detta är sekterism som har lätt att gå under radarn. Men det är knappast ett långt tankehopp att utgå från att det är samma psykologi som är verksam där som i Jehovas vittnen eller Livets ord: ej olika toner, blott variationer, som J.O. Wallin skrev en gång.

Jag för min del – fortsätter att ifrågasätta.

Tack till Humanistbloggen för klipppet.

Den sammanfattas såhär:

”Utan en blinkande smiley eller ett uppenbart påvisande av humor, är det omöjligt att göra parodi på fundamentalism som inte NÅGON misstar för allvar.”

Oerhört träffande!

Tack till Antigayretorik för videon.

”The core of Christianity has never been humility, but arrogance.”

– P. Z. Myers

Tacka inte den Osynlige för maten på bordet. Tacka dig själv för din möda som gjort att du kunnat betala för maten och så kompenserat bonden som odlat eller fött maten, chauffören som kört omkring den till förfiningsinstitutioner (vare sig det är pastörisering eller slakt som är aktuellt), folket på Ica som ställer fram maten i fina förpackningar och säljer det i kassan.

Och om du har svårt att tacka dig själv för din möda, så tacka då bonden, chauffören och folket på Ica.

Men tacka inte Gud. Varför ska han ha tack för människors arbete?

Inlägget inleds:

”If you’re a naturalist, you believe there is one, natural world. There is not an extra, supernatural world hiding cleverly behind the natural world. There’s just this world, the one we live in.”

Artikeln avslutas: ”Frigör SVT från religionens skamgrepp och plocka ner dess vidskepelser på jorden en gång för alla!” – Väl talat!

Glädjande!

Källor:
orsakverkan
The PhilPapers Surveys

2009 närmar sig sin död, och 2010 föds fram ur dess anus.

Religionen är inte utrotad. Miljoner människor slavar under falska gudar, falska föreställningar och falska antaganden. Och tusentals gör detsamma här på vår hemmamark.

Nästa år – låt det bli ett väckelsens år! Ett väckelsens år, då de sovande, nedsövda, religiösa massorna väcks, ser verkligheten omkring sig, och inte längre lallar omkring i sina drömmar, utan ser verkligheten omkring sig och gör det mesta av sina liv. Låt oss väcka stackarna med våra oemotsägliga argument, vår ständiga, bitande kritik, med vår klarsyn.

Vi ateister, sekularister och antikrister kan gå i två riktningar. Antingen nöjer vi oss med vår egen lycksaliga frihet och skiter i de oupplysta satarna omkring oss. Eller så evangeliserar vi, och försöker få folk att tro på empiri, slutledningsförmåga och nyktra analyser. Vi ger så upp ett stridsrop för intellektualismen! Vilket vi väljer är upp till var och en av oss. Jag för min del tänker fortsätta att attackera religiositeten här, med vetenskap, filosofi och satir.

Men, mina vänner, det bästa vi kan göra är att skratta åt oförnuftet. Skratta det rakt i ansiktet. Inget gör oförnuftet mer irriterat.

God jul och gott nytt år!

VÄX UPP! Se likgiltigheten i naturen, Guds död och lev ett liv utanför Guds liks skugga!

Gud skapade inte jorden. Gud satte inte Adam och Eva i Eden. Gud finns inte. Gud sände ingen syndaflod. Ingen av profeterna uttryckte Guds vilja. Jesus visste inte vad han pratade om. Gudstjänsterna som firas, de firas ut i intet. Bönerna som beds i tystnad hörs inte av någon annan än den bedjande. Bönerna som beds högt hörs inte av någon annan än de stackare som lyssnar. Gud tar inte emot dig när du dör. Kyrkan är byggd på lögner. Martyrerna dog i onödan. Prästerna är bara utklädda propagandister. Bibeln är gamla texter utan något som helst gudomligt mandat. De heliga förnekade sig livets goda utan anledning. Gud dog inte för några synder. Lärjungarna var lögnare. Gud hjälper vare sig den enskilda människan eller folkslag. Åh, alla andaktsböcker och predikosamlingar är bara falska antaganden. Och: nej, det är ingen däruppe som ser dig.

Lite siffror:

På tjugo år har de som kallar sig själva kristna minskat från 66 % till 50 %. 1983 såg sig 40 % av britterna som anglikaner, nu är den siffran bara 23%. Hälften av dem går aldrig någonsin i kyrkan. 67 % menar att religiösa ledare inte ska försöka påverka parlamentet. 92 % av de som inte kallar sig religiösa menar att doktorer ska få hjälpa till att förkorta lidandet för sjuka i de sista stadierna av sin sjukdom. 71 % av de religiösa säger samma sak. 19 % av de ickereligiösa menar att homosexualitet alltid eller nästan alltid är fel (vad nu det betyder), men hela 50 % av de religiösa hävdar det. 31 % ser sig som icke-religiösa – att jämföra med 4 % i USA. Om man ställer frågan på ett annat sätt, svarar 18 % ja på frågan om de inte tror på Gud – 3 % i USA.

Detta är glädjande uppgifter som tyder på en positiv utveckling i Storbritannien.

Källor:
Secularism.org: Definitive study confirms that Britons have little time for religion
Epiphenom: Religion continues to decline in the UK

Men man talar också om alla människors lika värde. Nå, alla människor har inte samma värde. Beroende på vilket perspektiv man anlägger får människorna omkring en olika värde. De du aldrig träffat kan i praktiken inte ha samma värde för dig, som de du håller av. När du jobbar är en effektiv och trevlig kollega av högre värde än en ineffektiv och otrevlig kollega. Och Humanisterna talar om mänskliga rättigheter som om de vore en a-priori-sanning. Det är de inte.

Kort sagt: Humanismen som sekulär ideologi är alltför människovänlig för att jag ska kunna vara med. Min misantropi är alltför omfattande. Men jag applåderar ändå nästan allt de gör. – Även om jag inte kan begripa vad det ska vara bra för att vilja bli registrerat som trossamfund.