Dödssyndernas refräng

Så har jag betraktat de sju dödssynderna. Gemensamt för dem alla, är att de hatar egoism. Kanske kan man kalla egoismen för kristendomens portalsynd, den grundläggande synden. Jättesynden. För den kristne ska underkasta sig. Underkasta sig Gud, prästen, nästan, ovännen. Man ska ta smällen, gå en extra mil, ge bort sin mantel och sina pengar. Sen, när allt är gjort, får man ge intet åt sig själv, för sig själv ska man förneka.

Detta är kristendomens ärkesynd. Att förneka människan hennes fundamentala livskraft: att måna om sig själv. Och detta är den antikristna ärkedygd: egoism. Att måna om sig själv och att – för att låna från Margaret Sanger – över sig själv sätta varken Gud eller mästare.

Dödssynd: Lättja

Lättja (acedia) är den sjunde dödssynden.

Med lättja kan förstås likgiltighet, lathet eller – i kristna sammanhang – kanske underlåtenhet att göra vad som krävs för att bli frälst. Nå, jag gillar att vara bekväm. Jag gillar lathet: det är underbart att slappna av, att inte slita ihjäl sig, utan att helt enkelt ha lagom mycket att göra och må bra av det: att inte ha dåligt samvete när man inte sliter.

Det hör ihop med slavmentaliteten att vilja tjäna så in i helvete. Att inte unna sig herredygden: lättja. – Nå, vi rör oss bort från resentimentet mot det fria och starka, och tar oss friheten att vara fria och starka. Det är inget självändamål att slita. Vill man slita för att förbättra sin situation; fine, gör det. Men är man nöjd med takten man har – ja, men förbli då där.

Acedia har av teologer förvandlats till allt mellan en yttring av kärlekslöshet och en orsak till rastlöshet. Ingetdera behöver det naturligtvis vara. Lättja är istället förmågan att vara distanserad från tingen, att inte ta saker så allvarligt: att må bra genom sin distans.

Acedia är den sjunde antikristna dygden.

Dödssynd: Vrede

Den sjätte dödssynden är vrede (ira).

Att göra vrede till synd är ett stort misstag. Vrede är den naturligaste reaktionen i världen på en oförrätt som på något sätt drabbar en själv eller någon eller något som man bryr sig om. Vrede är, liksom flera av dödssynderna, en fundamental mänsklig drivkraft, som får människan att agera i en situation där hon dödssynden förutan hade stått likgiltig eller feg.

Själv önskar jag att jag hade mer vrede i mig och en förmåga att ge utlopp för den vi rätt tillfällen. Men jag är den passiv-aggressiva typen, blir tjurig och går hem, och skriver i min svarta anteckningsbok av mig all frustration och ilska. – Men också det är vrede och därmed något som kan vara högst positivt.

Sen finns det typer som går omkring och är arga som nån sorts defaultinställning i personen. Det beror nog mer på något inom dem, än på faktiska yttre faktorer. Många av dem skulle nog bara behöva en stor kram och nån som sa: ”det är okej, det är okej”…

Men vreden ska tas fram vid behov, så att folk omkring en begriper att man inte är att leka med, att det inte går att trampa på en. Att man kräver att behandlas med respekt.

Ira är den sjätte antikristna dygden.

Dödssynd: Frosseri

Den femte dödssynden är frosseri (gula).

Frosseri kan vi likställa med överkonsumtion. Att göra åt mer resurser än vad som är nödvändigt. Säkert har detta sin bakgrund i ett kristet ideal om återhållsamhet, om asketism som något beundransvärt och att unna sig som något lastbart.

Men det är bra att må bra. Det vill säga, mår man bra av att äta ordentligt, att köra bensinslukande Mustanger, att köpa på sig dyra märkespennor – ja, men så gör det; om din ekonomi tillåter. Överdriven hänsyn till de andra är knappast meningsfull på individuell nivå. Om du ägnar dig åt att köpa tre teveapparater till din tvårummare: ja, det förändrar knappast situationen för den hemlöse. För hade du inte köpt dina teveapparater, hade du knappast ändå gett tjugofemtusen åt honom. Människor fungerar inte så.

Thomas av Aquino, teologernas teolog, pratade i första hand om att frossa i mat, och gav gula sex underkategorier: att äta för snart, att äta för dyrt, att äta för mycket, att äta för ivrigt, att vara kinkig med maten, och att äta som ett djur. Alltså syndar jag när jag äter utan att vara tillräckligt hungrig, när jag äter på restaurang istället för att köpa en panpizza, när jag är på fest, när jag äter snabbt, när jag petar undan räkor, eller när jag slafsar i mig en baguette på jobbet. Ah, det är inte lätt att vara helig…

Men, givetvis, ät vad du vill, när du vill, hur du vill. Konsumera hur du vill, så länge du mår bra av det.

Gula är den femte antikristna dygden.

Dödssynd: Avund

Den fjärde dödssynden är avund (invidia).

Avund är ett mer problematiskt fenomen än de tidigare dödssynderna. Avund är genom resentimentet en grundbeståndsdel av den kristna världsuppfattningen: den ingår som en komponent i det svagas hat mot det starka. Men om man kan räkna med en sund avund, som inte missunnar den som har det åtråvärda, och som bara resulterar i att man själv vill ha detsamma, samma status, samma bekvämlighet, samma frihet – så kan också avund vara någonting positivt. Då blir avund till något som liknar beundran.

Missunnsamhet är under inga omständigheter positivt. Man kan känna vrede över att någon annan förärats något som personen inte var värdig. Men vrede behöver inte vara besmittad med bitterhet. Det är alltid missunnsamhet.

Men generellt: att vilja ha det lika bra som någon annan är inte fel. Det är återigen en drivkraft framåt och uppåt, och inget som ska stämplas som något skamligt, något att be om förlåtelse för.

Invidia är, med reservation, den fjärde antikristna dygden.

Dödssynd: Lust

Dödssynd nummer tre är lust (luxuria).

Lust är en grundläggande faktor vad man än tar sig för. Vare sig det gäller att ha lust att göra sitt jobb, eller lust till sin partner. Att utföra ett jobb utan lust är visserligen fromt pliktuppfyllande, men knappast njutningsbart. Och att vara i en relation utan att ha lust till sin partner är naturligtvis inte bra.

I vissa tolkningar är lust detsamma som otukt, det vill säga allt sexuellt samliv utanför äktenskapet. Det är en förlegad ordning. Sexuallivet är inte längre något som är så begränsat som det en gång var. De flesta människorna har åtskilliga sexualpartners under sitt liv, utan att vara syndare för det. Otukt är inte detsamma som äktenskapsbrott; äktenskapsbrott är att bryta förtroendet i en relation. Otukt är att ha sex utan att vara gift. Vilket rimligen är normalfallet för de flesta svenskar, någon gång i livet. Otukt är därmed inte ett oskick. Att det sedan finns kyrkliga företrädare som menar att allt mellan homosexualitet och masturbation är otukt, är så dumt att det inte behöver kommenteras ytterligare i det här sammanhanget.

Men låt oss se lust i den bredare bemärkelsen. Det är naturligtvis en stor lycka för den som finner lust i det han gör, och också det är en drivkraft för kreativt skapande, även om det knappast är bra för den kreativa människa som endast är kreativ när lusten att vara kreativ faller på. Att vilja bli sexuellt tillfredsställd, i den snävare bemärkelsen av lust, är knappast heller ett oskick, utan något högst mänskligt. Få krafter i människan är så stark som den sexuella kraften.

Luxuria är den tredje antikristna dygden.

Dödssynd: Girighet

Dödssynd nummer två är girighet (avaritia).

Girighet är ytterligare en stark, rå, mänsklig drivkraft! Den är grundläggande för att förbättra sin egen situation: att ha det bättre, att inte vara nöjd med det man redan har, att sträva efter förbättring… Har man sitt hopp i himmelen och där sin skatt, behöver man kanske inte försöka förbättra sin materiella status här och nu (allt det finaste kommer ju sen, gratis, som ett pris för att man förvägrat sig att leva som man själv vill här och nu).

Det är inte en fel att vilja köra en Jaguar om man kör en Skoda. Det är inte fel att vilja köra en Bentley om man kör en Jaguar. Det är inte fel att vilja åka första klass om man åker tredje klass. Det är inte fel att vilja bo femstjärnigt om man bor trestjärnigt. Det är tvärtom nyttigt. En övergripande längtan efter materiell förbättring är nyttigt. – Så länge man inte därmed försnillar de immateriella kvaliteterna. Ett gott liv sitter inte i prylarna i sig, utan i tillfredsställelse. Men det ligger inget fel i att vilja ha det bra också materiellt.

Att det är smaklöst att skryta med sina materiella tillgångar behöver väl knappast tilläggas; skryt vittnar snarast om ett behov av bekräftelse än en glädje över det ägda. – Personligen har jag ofta en milt bohemisk stil; det ger mig tillfredsställelse. Jag trivs med det. Men det gör inte girighet till något ont.

Avaritia är den andra antikristna dygden.

Dödssynd: Högmod

Nummer ett i katolska kyrkans förteckning över dödssynder är högmod. Dödssynderna är synder som, om de inte ångras, leder bäraren till fördömelse. Nå, låt oss titta på dem. Vi börjar med högmod.

Högmod (lat. superbia) är ingen synd. Utan en drivkraft. Att vara medveten om sitt eget värde, ja, att rentav övervärdera sig själv och den egna förmågan, är all rejäl kreativitets motor, vid sidan av den faktiska förmågan. Blygsamhet göre sig icke besvär. Se en Napoleon. Se en Caesar eller en Alexander: erövrare av enorma mått, som rimligen trodde det högsta om sig själva; och på sin egen förmåga att utföra vad de förelagt sig.

Det är inte en synd utan en dygd att stolt bära sitt huvud högt, att sikta så högt man förmår, och ännu högre… Att det sedan var superbia som störtade Lucifer från himlen i kristen tradition, var inte så mycket en följd av att det blev ett problem för honom, utan för Gud.

Och – att den kristna människan, slav under sin ödmjukhet, inte kan nå superbia på ett reellt sätt är väl bara att räkna med. Superbia är en antikristen dygd som är onåbar för all sann kristendom.

Om skam

Skam är en en orätt handlings psykologiska följd, om subjektet ångrar handlingen.

Det är det inte mycket mening med.

Har man utfört en handling som man i efterhand inte anser var lämplig i situationen som var, lär man sig mer på att konstatera detta, inkorporera det i sitt framtida handlande, och gå vidare. Om det är relevant, kanske du bör gottgöra någon som skadats av din handling. Men att hänga kvar vid handlingen med skam är inget annat än att hänga kvar vid ett lidande som inte gör dig något gott. – Kristendomen vill gärna att du skäms, eftersom du då söker någon som förlåter dig: Jesus Kristus. Han förlåter dig, även om inte människor gör det. Men det behöver vi inte ta hänsyn till, vi postkristna…

Gör du fel – så konstatera bara att det var så, gör nåt åt det om det behövs, gå vidare och må bra!

Någon sorts credo

1. Det finns ingen anledning att anta orsaker utanför de naturalistiska fenomenen.

2. Det som sker i tillvaron sker inom tillvaron; tillvaron är det hela.

3. Kausalitet styr tillvaron med nödvändighet, men utan mål; målet finns enbart som en konsekvens av de föregående orsakerna.

4. Den fria viljan är en illusion av kausalitetens fortskridande i den del av tillvaron som vi uppfattar som vårt subjekt.

5. Etiken är en applikation av etiketter på fenomenen; fenomenen innehar i sig själva inte någon moralisk laddning. Det är i det omdöme som är en följd av tolkningen som subjektet gör av fenomenet som etiken uppstår, om subjektet är determinerat att fälla sådana omdömen.

Godhet utan Gud

– Men ateister har ju ingen som säger åt dem vad som är rätt och fel!

Det är märkligt att kristna apologeter verkar tro att etik är något som är förbundet med deras religiositet. Som om de, om de till äventyrs miste sin tro, skulle förvandlas till mordbrännande, våldtagande, tjuvande svin. – Det funkar inte så. De kristna får sin etik dikterad genom Bibeln, en etik som rådde över en liten del av mänskligheten för flera tusen år sedan: bronsåldersetik.

Ateisten är fri att forma sin etik efter de förhållanden som är nu. Eftersom ateister inte är en sammanslutning av personer med samma åsikter, utöver den ensamma uppfattningen att det rimligen inte finns någon Gud, återfinner man hos ateister en mångfald av olika etiska uppfattningar.

Själv följer jag en nyttomoral: det som är bra för mig är gott. Det innebär att jag rent etiskt inte kan slå ihjäl någon, eftersom det skulle få sådana negativa konsekvenser för mig, att det skulle få mig att känna lidande. Konsekvenserna skulle kunna vara sådant som fängelsestraff, skuldkänslor, alienering från personer som står mig nära, förlust av jobb och så vidare. Alltså är gärningen ond. Det som är dåligt för mig är ont. De personer jag håller av behandlar jag särdeles väl. De är känslomässigt betydelsefulla för mig och jag vill inget hellre än att de ska må bra. Mår de bra, mår jag bra. Alltså är det gott att behandla dem väl.

– Nu är det svårt för någon uppvuxen i en judeokristen kontext att frigöra sig från altruistiska ideal; ja, godhet för godhetens skull, där godheten på något vis verkar ha en självständig existens… Så är det naturligtvis inte. ”Gott” och ”ont” är givetvis bara etiketter som vi applicerar på fenomenen, som Nietzsche uttrycker det någonstans. Det är upp till oss att göra etiketteringen utifrån våra egna uppfattningar.

Åtminstone för mig är det en absurd tanke att göra etiketteringen utifrån vad ett nomadfolk i östra medelhavsområdet för tretusen år sedan menade att deras Gud krävde. Och stryker man dessa uppfattningar får man inte en mänsklighet som börjar leva rövare… Snarare: stryker med begreppet Gud ur etiken slipper man också ifrån det fåfänga hoppet om ett liv efter döden. Förhoppningvis borde det ge incitament till att ta vara på livet här och nu i än större grad.

Misantropiskt credo

Du ska inte inte vara tillgiven mot alla. Du ska vara tillgiven mot dem som förtjänar det. Att ”vända andra kinden till”, när någon hänsynslöst drar nytta av dig eller utnyttjar dig är svaghet, och något som ska övervinnas. – Föraktet är en tillgång. Tillåt dig att förakta dem som misshagar dig; hat förtär, det är en känsla som tar av dina krafter och gör att den du hatar får plats i ditt liv. Men förakt är kyla, avsaknad av känslomässig bindning, ja, ett avståndstagande från  personen du föraktar.

Var tillgiven mot dem som gjort sig förtjänt av det, de som är välvilligt inställda till dig, de som ställer upp för dig, de som inte är småsinta utan storsinta mot dig. Var tillgiven mot dem som är tillgivna mot dig.

Det är inget skamligt i att tycka illa om en annan människa – för det finns de människor som är kräk, svin, inskränkta, uppblåsta och helt enkelt olidliga. Låt dem få veta det, genom att förakta dem. Låt dem få känna av din kyla och likgiltighet inför deras liv och existens.

Gudomlig rättvisa

Fundamentalt i kristen tro, är att Jesus från Nasaret dog på ett kors och därmed tog straffet för mänsklighetens synder gentemot Gud.

Vad är det för syn på rättvisa som skymtar fram bakom denna märkliga konstruktion? En karaktär är Domare. En karaktär är Skyldig. En person är Oskyldig. Domaren, som dessutom är far till den Oskyldige, accepterar att den Oskyldige bär straffet i den Skyldiges ställe. Låt oss lyfta över det här handlingssättet på en mer konkret modell. En våldtäktsman står inför rätta.  Domaren är redo att avkunna domen. Då kommer domarens son in i tingsrätten och säger: ”Nej, vänta, jag är visserligen helt oskyldig till brottet, men jag tar brottslingens fängelsestraff ändå. Okej?” Domaren säger: ”Ja, okej då, bättre att du får sitta i fängelse än våldtäktsmannen.” Så släpps våldtäktsmannen ut ur tingsrätten som en fri man, medan domarens son sätts i handfängsel och förs till fängelset.

Vem skulle kunna med att säga att ett sådant handlande vore rättfärdigt, rättvist eller ens schysst? – Den gudomliga rättvisan är verkligen märklig. Och orättvis.

Lägg sedan till, att domaren redan på förhand visste om att våldtäktsmannen skulle våldta, och inte gjorde något för att förhindra det (ringa det tilltänkta offret och be henne att ta en annan väg, göra våldtäktsmannen nedslagen av influensa, eller något annat). Kan det vara skuldkänslor som får honom att, istället för att straffa våldtäktsmannen, straffa sin egen son?

Värdesättning

Kristendomen drar en skarp gräns mellan skapelsens krona och resten av skapelsen. Enligt Bibeln är människan satt att råda över djur och natur. – Detta är naturligtvis en helt imaginär uppdelning. Ingenting säger att människan har ett särskilt värde i sig själv. Ingenting säger att djur har ett särskilt värde i sig själva.

Nu när Gud är död, blir istället värde något vi tillskriver objekt omkring oss, vare det sedan är människor, djur eller plantor. På så vis kan en kär katt vara mer värd än en tjurig granne för den ensamma gamla tanten. Tanten tillskriver och applicerar på så vis värde på katten. Denna typ av värde är den enda typen av värde som existerar. Det finns inget inneboende värde i någonting. På det viset är tillvaron nihilistisk.

Men det gör alltså inte tillvaron värdelös, utan värden. Individen älskar sina nära och kära: hon ger dessa ett värde. På så vis kan man säga, att en stor del av värdesättandet är affektionsvärde. Sedan finns också nyttotänkandet: man värdesätter någon eller något, på grund av vad denna eller detta kan göra oss i positiv eller negativ mening. Värdesätter man sin farbror för att han är trevlig, eller för att han en dag rimligen lämnar en ett betydande arv? Ja, det blir en gränsdragning där. Affektionsvärde och nyttovärde. Eller båda samtidigt.

Det innebär vidare att det finns människor i din tillvaro som för dig inte har något värde. Men eftersom du är fostrad i en medkännande kultur, kan du ändå känna empati för dem; du bryr dig om dem, för att inte själv må dåligt. Du bryr dig inte om dem för att du bryr dig om dem som individer, utan för att något inom dig betvingar dig: du ska bry dig om denna människan (i synnerhet om människan är ynklig), annars mår du själv dåligt.

Dödsstraff i Bibeln

Låt oss kolla lite på ett kapitel i Bibeln. Tredje Mosebok 20. Det står en del om straff där. Vi kan ta några av handlingarna och se när Gud i sin helighet tycker att det är lämpligt att ta livet av folk:

Ge ett barn till Molok – dödsstraff.

Förbanna sin far och mor – dödsstraff.

Äktenskapsbrott – dödsstraff.

Att ha sex med sin fars hustru – dödsstraff.

Om man har sex med sin svärdotter – dödsstraff.

Om två män har sex – dödsstraff.

Att gifta sig både med en kvinna och hennes mor – dödsstraff.

Att ha sex med ett djur – dödsstraff.

Att vara besatt med en döds ande eller en spådomsande – dödsstraff.

Nå, kristna kan hänvisa till att detta hörde till det gamla förbundet, och alltså endast gällde de stackars israeliter som fick dessa påbud pålagda sig. Men om man nu menar att Bibeln är Guds Ord, så är det samme Gud som församlingen i dag tillber i gudstjänsten på söndagen som beordrade dessa bestialiskt stränga lagar för sitt folk. Samme Gud. Vad säger det om Gud? Och vad säger det om dem som säger att han är kärleken? – Ja, vad säger det om dem som fortfarande håller fast vid denne monstruöse diktator?

Vissa av handlingarna ovan kanske en och annan fortfarande har moraliska invändningar mot. Men är det rimliga straffet för dessa handlingar dödsstraff? Knappast.