Lite om Uppenbarelseboken

Bibelns sista bok, och den kanske mest bombastiska, är Uppenbarelseboken, även kallad Apokalypsen eller Johannes uppenbarelse.

Traditionellt har det ansetts att boken skrevs av aposteln Johannes under dennes vistelse på ön Patmos. Om man utgår från (den visserligen allt annat än säkra uppfattningen) att Johannes skrev både Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken får man dock problem. Johannesevangeliet är skriven på välklingande grekiska, medan Uppenbarelseboken rymmer åtskilliga grammatiska felaktigheter. Detta tyder givetvis på att författaren till Uppenbarelseboken inte var lika bekant med grekiska som författaren till Johannesevangeliet. Ingenstans i Uppenbarelsebokens text presenterar sig heller författaren vid namn eller som en apostel.

Det tidigaste omnämnandet av Uppenbarelseboken sker omkring år 160 när Justinus Martyren i text hävdar att aposteln Johannes skrivit den. Irenaeus, Tertullianus och Origenes hävdar samma sak, men eventuellt på grund av att Justinus Martyren hävdar det.

Bland tidiga kristna författare hävdas det att Uppenbarelseboken skrev under slutet av kejsar Domitianus (kejsare 81-96) tid vid makten. Andra menar att den skrevs så tidigt som före år 70. Men den vanligaste uppfattningen i dag, verkar vara att Uppenbarelseboken verkligen skrevs mot slutet av det första århundradet, under Domitianus regeringstid.

Mottagningen av Uppenbarelseboken har dock varit allt annat än självklar. Luther själv har i tidiga skrifter sagt att han inte menar att den är apostolisk eller profetisk, även om han senare ändrade uppfattning. Calvin satte dess värde i fråga.

För övrigt kan nämnas, att det dröjer till år 367 innan biskop Athanasius sätter samman en lista med de skrifter som vi i dag anser utgöra Nya Testamentet. – Det hinner alltså gå omkring 330 år från det att Jesus dör, till dess att kyrkan fastslår vilka skrifter som handlar om honom, som verkligen anses gälla. Men forfarande dyker det upp skrifter efter det, där andra böcker än de som är inkluderade i våra biblar i dag finns med. Exempelvis innehåller Codex Claromontanus (500-talet) också Barnabasbrevet, Hermas herden, Paulus gärningar och Petrusapokalypsen – av vilka ingen kom att inkluderas i Nya testamentet med tiden.

Se mer:
Wikipedia (”Book of Revelations) och Wikipedia (”Biblical canon”)
The New Jerome Biblical Commentary (red. Raymond E. Brown m.fl.)
Understanding the Bible (Stephen L. Harris)

Lite tillkomsthistoria

Låt oss titta på Nya testamentet.

Nya testamentet består av 27 texter, fördelade som så: fem historiska texter (fyra evangelier och apostlagärningarna), 21 brev och en apokalyps (Uppenbarelseboken).

Det äldsta fragmentet av Nya testamentet som vi har kvar i dag, är några ord ur Johannesevangeliet, som har daterats till någon gång mellan år 135-150 (eventuellt med undantag för ett möjligt frimärksstort fragment av Markusevangeliet skrivet före år 68). De tidigaste kompletta Nya testamentena som finns kvar i dag är från 300-talet. Av vikt när man sätter texternas betydelse och historiska relevans, är hur nära författandet av dem ligger i tid i förhållande till vad de beskriver. Äldst är sannolikt de paulinska böckerna, av vilka sju (av totalt 14 brev som traditionellt tillskrivs Paulus) allmänt anses verkligen vara skrivna av Paulus. Rimligen skrevs de någon gång i mitten av det första århundradet.

Men av breven får man inte veta mycket om Jesus. Det är evangelierna som innehåller absolut mest information om honom. Och därför är undersökningen av dem också den undersökning som är av störst relevans. De sägs vara skrivna av Matteus (Jesu lärjunge), Markus (tolk till Paulus), Lukas (följeslagare till Paulus, även författare till Apostlagärningarna), Johannes (Jesu lärjunge). Beläggen för dessa traditionella tillskrivningar är dock svaga.

I inget av evangelierna själva nämns författaren vid namn. Papias, kristen ledare från 100-talet, antyder att Markus skrivit ett evangelium. Och att detta dock inte var skrivet i kronologisk ordning i förhållande till de händelser det beskriver. Det är dock inte klarlagt om Papias verkligen syftar på det som vi känner som Markusevangeliet i dag. Papias nämner också att Matteus skrivit en text, och detta på hebreiska. Och platsen där Papias säger detta, har vi bara i form av citat hos Eusebius, som levde 150 år senare. Och Eusebius säger dessutom, förutom att han i och för sig sätter tilltro till Papias uppgifter, att Papias inte var den skarpaste kniven i lådan.

Och Irenaeus, som levde mot slutet av 100-talet, upprepar Papias uppgifter. Möjligtvis hade han tillgång till samma text av Papias som även Eusebius hade senare. Även om han inte skriver något om sina källor.

Lukasevangeliet verkar allmänt anses ha skrivits någon gång mellan åren 75-85, liksom Matteusevangliet. Johannesevangeliet kan tänkas ha skrivits någon gång mellan år 80-110. Äldst, och minst utbyggt, är sannolikt Markusevangliet, kanske författat någon gång kring år 70 eller något tidigare. Men datumen är omstridda. Så klart.

Det intressanta här är, givetvis, att det hunnit gå flera decennier mellan att Jesus dog (runt år 30) och att evangelierna skrevs (runt 35 år senare eller mer). Hur tillförlitlig är en källa, som beskriver händelser som utspelade sig så långt tidigare, sannolikt utan att författaren själv sett det som han beskriver, förlitandes sig på ögonvittnesskildringar? I synnerhet som det som beskrivs är så kryddat med så mycket övernaturliga inslag? – Naturvetaren Carl Sagan sa någon gång: ”Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis.”; evangelierna är inte extraordinära bevis för att det emellanåt extraordinära som sägs i dem också var något som inträffade i verkligheten. Mängder av lager av legender, myter, hörsägner och förvrängningar hinner infiltrera folks minnen och retroaktiva förväntningar innan dess att berättelserna kommit på pränt.

För mer om detta, rekommenderas Gary Greenbergs artikel ”Who Wrote the Gospels” i antologin Everything You Know About God is Wrong. Eller gå på vilken universitetskurs i exegetik som helst.