Reflexion om sekterism

21 april 2010

Jag har fått anledning att reflektera kring sekter de senaste dagarna. Sekten är ett fascinerande och svårdefinierat fenomen. Ska vi samsas om några kriterier – och skapa en så kallad funktionell definition?

1. Sekten ska ha en slutenhet gentemot den omgivande sociala kontexten.
2. Sekten ska ha en tydlig ledargestalt, som styr över sektmedlemmarnas liv och leverne.
3. Sekten ska ha en eller flera irrationella uppfattningar.
4. Sekten ska vara religiös.

Genom en sådan definition kommer man ifrån sektliknande strukturer som knappast är sekter i egentlig mening, såsom Frimurarna och Camorran.

Likväl står vi kvar med en stor mängd rörelser som utkristalliserat sig från det omkringvarande samhället genom sina bisarra uppfattningar och inte sällan bisarra uppförande. Vi har helyllesekten Jehovas Vittnen, vi har weirdsekten Raëlianerna, vi har klassiska sekten Plymouthbröderna. Rörelser som dessa är sällan skadliga för samhället i stort (förutom när de får för sig att skada det samhälle som de ofta djupt föraktar och tar avstånd ifrån). Däremot är de ohyggligt skadliga för de som är inne i dem; särskilt medlidande kan man ha med de som fötts in i rörelserna och på så vis fått sina tankemönster bestämda innan de lärt sig hur man kan försvara sig.

Jehovas vittnen har gjort sig kända genom sina uteslutningar, där den misshagliga medlemmen skärs av från samröre med gamla medlemmar. Föräldrar kan på så vis skiljas från sina föräldrar (som pappan som fick lov att ställa mat utanför sin sextonåriga dotters dörr, men inte ha kontakt med henne), föräldrar från sina barn, syskon från varandra, vänner (inte minst) från andra vänner. Det är viktigt att notera, att för sektmedlemmen finns inte sällan få riktiga bekantskaper utanför sekten. Den som gått in i en sekt, har därmed ofta avsagt sig gemenskapen med gamla vänner. De har ingen som tar emot dem på utsidan.

Plymouthbröderna är extremt isolativa. De har upprepade gånger försökt att starta friskolor, men, Gott sei Dank, fått avslag. För att förmera sin isolering har deras gudstjänstlokaler inga fönster.

Raëlianerna… Nä, jag orkar inte. Nån måtta får det vara.

Och vad som är ruskigt i sig, är att sektmedlemmar rent generellt, i förhållande till den allmänna populationen, är högre utbildade och har högre inkomstnivå. Det är alltså inte nödvändigtvis idioter som går med i en sekt. Men vad som förefaller vara av största vikt är ledarens förmåga att påverka dem omkring sig. Och då verkar det som man kan tro på den heliga Jungfruns existens i duschmunstycket eller prästosts läkande förmåga på cancer: så länge den manipulerande ledaren säger det, så är det så. Medlemmarnas intelligens och framförallt skepsis sätts ur spel, om inte över hela registret, så väl i de frågor som är uppenbart absurda, men ändå uttalas av ledaren som sanning.

Det finns knappast mycket att göra åt detta. Folk söker sig till sekter. Bort från nåt eller till nåt, vad vet jag. Men vi som står befriade från ett sånt ok gör bäst i att ifrågasätta, alltid ifrågasätta, alltid vara på tvären mot det irrationella, som hävdar sig ha någon form av auktoritet över oss. Vi böjer inga knän för karismatiska ledare. I helvete att vi böjer några knän för någon självutnämnd profet!

Och så, avslutningsvis – sekteristiska beteenden finns så mycket närmare än vad jag vill veta: i Svenska kyrkan har vi de trogna i landet, vi har missionsprovinsare och frimodig kyrka-folk, vi har oasfolk och vi har Kyrkliga Förbundet, vi har FFG-folk och Gud vet allt. Inom dessa kretsar finns sekteristiska beteenden; de absurda hållningarna är uppenbara (de är ju trots allt kristna), ledargestalter finns ibland flera; ibland döda (Luther, Schartau), slutenheten blir stark där världsligheten föraktas. Detta är sekterism som har lätt att gå under radarn. Men det är knappast ett långt tankehopp att utgå från att det är samma psykologi som är verksam där som i Jehovas vittnen eller Livets ord: ej olika toner, blott variationer, som J.O. Wallin skrev en gång.

Jag för min del – fortsätter att ifrågasätta.

Poe’s lag

29 december 2009

Technicolor har lärt mig ett nytt begrepp: Poe’s lag!

Den sammanfattas såhär:

”Utan en blinkande smiley eller ett uppenbart påvisande av humor, är det omöjligt att göra parodi på fundamentalism som inte NÅGON misstar för allvar.”

Oerhört träffande!

Virus

11 december 2009

Det religiösa viruset är ett märkligt ting. Det religiösa viruset förändrar bärarens person… Enligt min erfarenhet märker man hos fanatikerna och fundamentalisterna flera särskilda drag…

1. Den stirrande, vattniga blicken; som om det vore en hinna över ögonen.

2. Viljan att i varje enskilt fall konformera verkligheten till den egna verklighetssynen; verkligheten tolkas för att passa in i det religiösa systemet. Det är aldrig fel på systemet. Det behöver aldrig justeras.

3. Stingsligheten, som gör att det är omöjligt att hårt kritisera fanatikern, utan att han övergår i förolämpningar, känslosamhet eller drar sig undan kritiken genom någon mystifikation.

Det fascinerar mig…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.