Dödssyndernas refräng

Så har jag betraktat de sju dödssynderna. Gemensamt för dem alla, är att de hatar egoism. Kanske kan man kalla egoismen för kristendomens portalsynd, den grundläggande synden. Jättesynden. För den kristne ska underkasta sig. Underkasta sig Gud, prästen, nästan, ovännen. Man ska ta smällen, gå en extra mil, ge bort sin mantel och sina pengar. Sen, när allt är gjort, får man ge intet åt sig själv, för sig själv ska man förneka.

Detta är kristendomens ärkesynd. Att förneka människan hennes fundamentala livskraft: att måna om sig själv. Och detta är den antikristna ärkedygd: egoism. Att måna om sig själv och att – för att låna från Margaret Sanger – över sig själv sätta varken Gud eller mästare.

Dödssynd: Lättja

Lättja (acedia) är den sjunde dödssynden.

Med lättja kan förstås likgiltighet, lathet eller – i kristna sammanhang – kanske underlåtenhet att göra vad som krävs för att bli frälst. Nå, jag gillar att vara bekväm. Jag gillar lathet: det är underbart att slappna av, att inte slita ihjäl sig, utan att helt enkelt ha lagom mycket att göra och må bra av det: att inte ha dåligt samvete när man inte sliter.

Det hör ihop med slavmentaliteten att vilja tjäna så in i helvete. Att inte unna sig herredygden: lättja. – Nå, vi rör oss bort från resentimentet mot det fria och starka, och tar oss friheten att vara fria och starka. Det är inget självändamål att slita. Vill man slita för att förbättra sin situation; fine, gör det. Men är man nöjd med takten man har – ja, men förbli då där.

Acedia har av teologer förvandlats till allt mellan en yttring av kärlekslöshet och en orsak till rastlöshet. Ingetdera behöver det naturligtvis vara. Lättja är istället förmågan att vara distanserad från tingen, att inte ta saker så allvarligt: att må bra genom sin distans.

Acedia är den sjunde antikristna dygden.

Dödssynd: Vrede

Den sjätte dödssynden är vrede (ira).

Att göra vrede till synd är ett stort misstag. Vrede är den naturligaste reaktionen i världen på en oförrätt som på något sätt drabbar en själv eller någon eller något som man bryr sig om. Vrede är, liksom flera av dödssynderna, en fundamental mänsklig drivkraft, som får människan att agera i en situation där hon dödssynden förutan hade stått likgiltig eller feg.

Själv önskar jag att jag hade mer vrede i mig och en förmåga att ge utlopp för den vi rätt tillfällen. Men jag är den passiv-aggressiva typen, blir tjurig och går hem, och skriver i min svarta anteckningsbok av mig all frustration och ilska. – Men också det är vrede och därmed något som kan vara högst positivt.

Sen finns det typer som går omkring och är arga som nån sorts defaultinställning i personen. Det beror nog mer på något inom dem, än på faktiska yttre faktorer. Många av dem skulle nog bara behöva en stor kram och nån som sa: ”det är okej, det är okej”…

Men vreden ska tas fram vid behov, så att folk omkring en begriper att man inte är att leka med, att det inte går att trampa på en. Att man kräver att behandlas med respekt.

Ira är den sjätte antikristna dygden.

Dödssynd: Frosseri

Den femte dödssynden är frosseri (gula).

Frosseri kan vi likställa med överkonsumtion. Att göra åt mer resurser än vad som är nödvändigt. Säkert har detta sin bakgrund i ett kristet ideal om återhållsamhet, om asketism som något beundransvärt och att unna sig som något lastbart.

Men det är bra att må bra. Det vill säga, mår man bra av att äta ordentligt, att köra bensinslukande Mustanger, att köpa på sig dyra märkespennor – ja, men så gör det; om din ekonomi tillåter. Överdriven hänsyn till de andra är knappast meningsfull på individuell nivå. Om du ägnar dig åt att köpa tre teveapparater till din tvårummare: ja, det förändrar knappast situationen för den hemlöse. För hade du inte köpt dina teveapparater, hade du knappast ändå gett tjugofemtusen åt honom. Människor fungerar inte så.

Thomas av Aquino, teologernas teolog, pratade i första hand om att frossa i mat, och gav gula sex underkategorier: att äta för snart, att äta för dyrt, att äta för mycket, att äta för ivrigt, att vara kinkig med maten, och att äta som ett djur. Alltså syndar jag när jag äter utan att vara tillräckligt hungrig, när jag äter på restaurang istället för att köpa en panpizza, när jag är på fest, när jag äter snabbt, när jag petar undan räkor, eller när jag slafsar i mig en baguette på jobbet. Ah, det är inte lätt att vara helig…

Men, givetvis, ät vad du vill, när du vill, hur du vill. Konsumera hur du vill, så länge du mår bra av det.

Gula är den femte antikristna dygden.

Dödssynd: Avund

Den fjärde dödssynden är avund (invidia).

Avund är ett mer problematiskt fenomen än de tidigare dödssynderna. Avund är genom resentimentet en grundbeståndsdel av den kristna världsuppfattningen: den ingår som en komponent i det svagas hat mot det starka. Men om man kan räkna med en sund avund, som inte missunnar den som har det åtråvärda, och som bara resulterar i att man själv vill ha detsamma, samma status, samma bekvämlighet, samma frihet – så kan också avund vara någonting positivt. Då blir avund till något som liknar beundran.

Missunnsamhet är under inga omständigheter positivt. Man kan känna vrede över att någon annan förärats något som personen inte var värdig. Men vrede behöver inte vara besmittad med bitterhet. Det är alltid missunnsamhet.

Men generellt: att vilja ha det lika bra som någon annan är inte fel. Det är återigen en drivkraft framåt och uppåt, och inget som ska stämplas som något skamligt, något att be om förlåtelse för.

Invidia är, med reservation, den fjärde antikristna dygden.

Dödssynd: Lust

Dödssynd nummer tre är lust (luxuria).

Lust är en grundläggande faktor vad man än tar sig för. Vare sig det gäller att ha lust att göra sitt jobb, eller lust till sin partner. Att utföra ett jobb utan lust är visserligen fromt pliktuppfyllande, men knappast njutningsbart. Och att vara i en relation utan att ha lust till sin partner är naturligtvis inte bra.

I vissa tolkningar är lust detsamma som otukt, det vill säga allt sexuellt samliv utanför äktenskapet. Det är en förlegad ordning. Sexuallivet är inte längre något som är så begränsat som det en gång var. De flesta människorna har åtskilliga sexualpartners under sitt liv, utan att vara syndare för det. Otukt är inte detsamma som äktenskapsbrott; äktenskapsbrott är att bryta förtroendet i en relation. Otukt är att ha sex utan att vara gift. Vilket rimligen är normalfallet för de flesta svenskar, någon gång i livet. Otukt är därmed inte ett oskick. Att det sedan finns kyrkliga företrädare som menar att allt mellan homosexualitet och masturbation är otukt, är så dumt att det inte behöver kommenteras ytterligare i det här sammanhanget.

Men låt oss se lust i den bredare bemärkelsen. Det är naturligtvis en stor lycka för den som finner lust i det han gör, och också det är en drivkraft för kreativt skapande, även om det knappast är bra för den kreativa människa som endast är kreativ när lusten att vara kreativ faller på. Att vilja bli sexuellt tillfredsställd, i den snävare bemärkelsen av lust, är knappast heller ett oskick, utan något högst mänskligt. Få krafter i människan är så stark som den sexuella kraften.

Luxuria är den tredje antikristna dygden.

Dödssynd: Högmod

Nummer ett i katolska kyrkans förteckning över dödssynder är högmod. Dödssynderna är synder som, om de inte ångras, leder bäraren till fördömelse. Nå, låt oss titta på dem. Vi börjar med högmod.

Högmod (lat. superbia) är ingen synd. Utan en drivkraft. Att vara medveten om sitt eget värde, ja, att rentav övervärdera sig själv och den egna förmågan, är all rejäl kreativitets motor, vid sidan av den faktiska förmågan. Blygsamhet göre sig icke besvär. Se en Napoleon. Se en Caesar eller en Alexander: erövrare av enorma mått, som rimligen trodde det högsta om sig själva; och på sin egen förmåga att utföra vad de förelagt sig.

Det är inte en synd utan en dygd att stolt bära sitt huvud högt, att sikta så högt man förmår, och ännu högre… Att det sedan var superbia som störtade Lucifer från himlen i kristen tradition, var inte så mycket en följd av att det blev ett problem för honom, utan för Gud.

Och – att den kristna människan, slav under sin ödmjukhet, inte kan nå superbia på ett reellt sätt är väl bara att räkna med. Superbia är en antikristen dygd som är onåbar för all sann kristendom.

Om en tyngd organisation

Läser intensivt Homosexuality & Civilization av Louis Crompton. Förfasas. Att kyrkan varit homofientlig är knappast en nyhet. Men omfattningen av grymheterna: att spika fast någons kön i en stolpe och senare elda upp honom. Att bränna folk levande. Att utföra pogromer. Att tortera fram bekännelser om sodomi. Att brännmärka folk. Begrava levande. Augustinus hat. Thomas av Aquinos hat.

Fortsättning följer.

Lite om Uppenbarelseboken

Bibelns sista bok, och den kanske mest bombastiska, är Uppenbarelseboken, även kallad Apokalypsen eller Johannes uppenbarelse.

Traditionellt har det ansetts att boken skrevs av aposteln Johannes under dennes vistelse på ön Patmos. Om man utgår från (den visserligen allt annat än säkra uppfattningen) att Johannes skrev både Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken får man dock problem. Johannesevangeliet är skriven på välklingande grekiska, medan Uppenbarelseboken rymmer åtskilliga grammatiska felaktigheter. Detta tyder givetvis på att författaren till Uppenbarelseboken inte var lika bekant med grekiska som författaren till Johannesevangeliet. Ingenstans i Uppenbarelsebokens text presenterar sig heller författaren vid namn eller som en apostel.

Det tidigaste omnämnandet av Uppenbarelseboken sker omkring år 160 när Justinus Martyren i text hävdar att aposteln Johannes skrivit den. Irenaeus, Tertullianus och Origenes hävdar samma sak, men eventuellt på grund av att Justinus Martyren hävdar det.

Bland tidiga kristna författare hävdas det att Uppenbarelseboken skrev under slutet av kejsar Domitianus (kejsare 81-96) tid vid makten. Andra menar att den skrevs så tidigt som före år 70. Men den vanligaste uppfattningen i dag, verkar vara att Uppenbarelseboken verkligen skrevs mot slutet av det första århundradet, under Domitianus regeringstid.

Mottagningen av Uppenbarelseboken har dock varit allt annat än självklar. Luther själv har i tidiga skrifter sagt att han inte menar att den är apostolisk eller profetisk, även om han senare ändrade uppfattning. Calvin satte dess värde i fråga.

För övrigt kan nämnas, att det dröjer till år 367 innan biskop Athanasius sätter samman en lista med de skrifter som vi i dag anser utgöra Nya Testamentet. – Det hinner alltså gå omkring 330 år från det att Jesus dör, till dess att kyrkan fastslår vilka skrifter som handlar om honom, som verkligen anses gälla. Men forfarande dyker det upp skrifter efter det, där andra böcker än de som är inkluderade i våra biblar i dag finns med. Exempelvis innehåller Codex Claromontanus (500-talet) också Barnabasbrevet, Hermas herden, Paulus gärningar och Petrusapokalypsen – av vilka ingen kom att inkluderas i Nya testamentet med tiden.

Se mer:
Wikipedia (”Book of Revelations) och Wikipedia (”Biblical canon”)
The New Jerome Biblical Commentary (red. Raymond E. Brown m.fl.)
Understanding the Bible (Stephen L. Harris)