Lite om Uppenbarelseboken

Bibelns sista bok, och den kanske mest bombastiska, är Uppenbarelseboken, även kallad Apokalypsen eller Johannes uppenbarelse.

Traditionellt har det ansetts att boken skrevs av aposteln Johannes under dennes vistelse på ön Patmos. Om man utgår från (den visserligen allt annat än säkra uppfattningen) att Johannes skrev både Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken får man dock problem. Johannesevangeliet är skriven på välklingande grekiska, medan Uppenbarelseboken rymmer åtskilliga grammatiska felaktigheter. Detta tyder givetvis på att författaren till Uppenbarelseboken inte var lika bekant med grekiska som författaren till Johannesevangeliet. Ingenstans i Uppenbarelsebokens text presenterar sig heller författaren vid namn eller som en apostel.

Det tidigaste omnämnandet av Uppenbarelseboken sker omkring år 160 när Justinus Martyren i text hävdar att aposteln Johannes skrivit den. Irenaeus, Tertullianus och Origenes hävdar samma sak, men eventuellt på grund av att Justinus Martyren hävdar det.

Bland tidiga kristna författare hävdas det att Uppenbarelseboken skrev under slutet av kejsar Domitianus (kejsare 81-96) tid vid makten. Andra menar att den skrevs så tidigt som före år 70. Men den vanligaste uppfattningen i dag, verkar vara att Uppenbarelseboken verkligen skrevs mot slutet av det första århundradet, under Domitianus regeringstid.

Mottagningen av Uppenbarelseboken har dock varit allt annat än självklar. Luther själv har i tidiga skrifter sagt att han inte menar att den är apostolisk eller profetisk, även om han senare ändrade uppfattning. Calvin satte dess värde i fråga.

För övrigt kan nämnas, att det dröjer till år 367 innan biskop Athanasius sätter samman en lista med de skrifter som vi i dag anser utgöra Nya Testamentet. – Det hinner alltså gå omkring 330 år från det att Jesus dör, till dess att kyrkan fastslår vilka skrifter som handlar om honom, som verkligen anses gälla. Men forfarande dyker det upp skrifter efter det, där andra böcker än de som är inkluderade i våra biblar i dag finns med. Exempelvis innehåller Codex Claromontanus (500-talet) också Barnabasbrevet, Hermas herden, Paulus gärningar och Petrusapokalypsen – av vilka ingen kom att inkluderas i Nya testamentet med tiden.

Se mer:
Wikipedia (”Book of Revelations) och Wikipedia (”Biblical canon”)
The New Jerome Biblical Commentary (red. Raymond E. Brown m.fl.)
Understanding the Bible (Stephen L. Harris)

Ettusenniohundrasjuttiosex år senare

Om man utgår från att Jesus korsfästes år 33, och sedan, på Kristi Himmelfärdsdag, for upp till himlen, så har han varit frånvarande från jorden i 1976 år. Det är ett bra tag. Men vad säger Jesus själv om när han skulle komma tillbaka?

Ja, för det första vet han inte svaret själv. ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” Jesus vet alltså inte om när han ska komma tillbaka. Dock vet han att lova, när han pratar till ”alla”, att han försäkrar dem, att ”några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike.” Detta i samma stycke som Jesus talar om när han ska komma ”i sin och sin faders och de heliga änglarnas härlighet.”

Om en av dem som inte skulle dö innan de sett Guds rike var i tjugoårsåldern då han lyssnade på Jesus, skulle han i dag ha varit runt tvåtusen år gammal, och fortfarande väntades. Det är rätt bestickande. I 1 Mos. 6:3 bestämmer Gud att ingen människa ska bli äldre än 120 år. (Vi har i och för sig uppenbara bevis för att människor blivit äldre än 120 år i vår egen tid.)

Kristna har väntat på Jesus i nästan tvåtusen år. Man kan tycka att de vid det här laget borde förstå att han inte kommer tillbaka. Faktum är, att allt vi vet om människans biologi, säger att Jesus från Nasaret rimligen dog för omkring 1976 år sedan, och alltsedan dess förblivit död. Så de kristna väntar på någon som inte kommer, och som dessutom inte kan komma. Han avled för mycket länge sedan.

Tungomålstal

När tungomålstalande förekommer i Apostlagärningarna, förefaller det vara fråga om verkliga språk. Ett under som gör att de samlade människorna av olika folk kan förstå budskapet från lärjungarna. Senare, i breven, när fenomenet omtalas verkar det redan ha gjort glidningen till obegripligt språk, eftersom någon som har gåvan att tolka tungomålstalandet behövs för att man ska förstå vad som sägs.

Tungomålstalande förekommer fortfarande. I synnerhet i karismatiska sammanhang. Och det är alltid obegripligt och omöjligt att uttyda. För att jag ska kunna ta tungomålstalande på allvar, krävs att språket de talar är ett felfritt verkligt språk. Inte något diffust ”änglaspråk”. Talade de kristna verkliga språk när de tungomålstalade, så hade det varit ett skäl till att ta det på allvar. Det finns det ingen anledning att göra nu.

Och personligen var jag en gång med på ett möte i karismatisk, kristen regi. Vi satt på stolar i en ring och skulle väl få lära oss om tungomålstalande. Jag lärde mig det inte. Trots att läraren berättade hur hon gjort: Hon hade suttit och bara uttalat ord utan mening, och rätt var det var kom tungomålstalandet automatiskt. Likaledes obegripligt, får vi utgå ifrån.