Bordsbön

Tehataren fick mig att tänka på bordsbön. Vad är bordsbön för ett djävla oskick!

Tacka inte den Osynlige för maten på bordet. Tacka dig själv för din möda som gjort att du kunnat betala för maten och så kompenserat bonden som odlat eller fött maten, chauffören som kört omkring den till förfiningsinstitutioner (vare sig det är pastörisering eller slakt som är aktuellt), folket på Ica som ställer fram maten i fina förpackningar och säljer det i kassan.

Och om du har svårt att tacka dig själv för din möda, så tacka då bonden, chauffören och folket på Ica.

Men tacka inte Gud. Varför ska han ha tack för människors arbete?

Debattartikel i Aftonbladet

Historikern Mikael Nilsson skriver en debattartikel i Aftonbladet, där han ondgör sig över det religiösa inslagen i SVT:s programutbud. Välskrivet och väl problematiserat. Han liknar de religiösa programmen med reklam för olika företag; något som är förbjudet i SVT.

Artikeln avslutas: ”Frigör SVT från religionens skamgrepp och plocka ner dess vidskepelser på jorden en gång för alla!” – Väl talat!

Ankjakts jultal

2009 närmar sig sin död, och 2010 föds fram ur dess anus.

Religionen är inte utrotad. Miljoner människor slavar under falska gudar, falska föreställningar och falska antaganden. Och tusentals gör detsamma här på vår hemmamark.

Nästa år – låt det bli ett väckelsens år! Ett väckelsens år, då de sovande, nedsövda, religiösa massorna väcks, ser verkligheten omkring sig, och inte längre lallar omkring i sina drömmar, utan ser verkligheten omkring sig och gör det mesta av sina liv. Låt oss väcka stackarna med våra oemotsägliga argument, vår ständiga, bitande kritik, med vår klarsyn.

Vi ateister, sekularister och antikrister kan gå i två riktningar. Antingen nöjer vi oss med vår egen lycksaliga frihet och skiter i de oupplysta satarna omkring oss. Eller så evangeliserar vi, och försöker få folk att tro på empiri, slutledningsförmåga och nyktra analyser. Vi ger så upp ett stridsrop för intellektualismen! Vilket vi väljer är upp till var och en av oss. Jag för min del tänker fortsätta att attackera religiositeten här, med vetenskap, filosofi och satir.

Men, mina vänner, det bästa vi kan göra är att skratta åt oförnuftet. Skratta det rakt i ansiktet. Inget gör oförnuftet mer irriterat.

God jul och gott nytt år!

Paradigmskiftet

Det blir svårt för de religiösa när de lämnar sin religion… Tänk hur deras världsuppfattning fallerar:

Gud skapade inte jorden. Gud satte inte Adam och Eva i Eden. Gud finns inte. Gud sände ingen syndaflod. Ingen av profeterna uttryckte Guds vilja. Jesus visste inte vad han pratade om. Gudstjänsterna som firas, de firas ut i intet. Bönerna som beds i tystnad hörs inte av någon annan än den bedjande. Bönerna som beds högt hörs inte av någon annan än de stackare som lyssnar. Gud tar inte emot dig när du dör. Kyrkan är byggd på lögner. Martyrerna dog i onödan. Prästerna är bara utklädda propagandister. Bibeln är gamla texter utan något som helst gudomligt mandat. De heliga förnekade sig livets goda utan anledning. Gud dog inte för några synder. Lärjungarna var lögnare. Gud hjälper vare sig den enskilda människan eller folkslag. Åh, alla andaktsböcker och predikosamlingar är bara falska antaganden. Och: nej, det är ingen däruppe som ser dig.

Gud i Storbritannien

Enligt en undersökning av brittiska NatCen (the National Centre for Social Research), minskar religionens inflytande i Storbritannien.

Lite siffror:

På tjugo år har de som kallar sig själva kristna minskat från 66 % till 50 %. 1983 såg sig 40 % av britterna som anglikaner, nu är den siffran bara 23%. Hälften av dem går aldrig någonsin i kyrkan. 67 % menar att religiösa ledare inte ska försöka påverka parlamentet. 92 % av de som inte kallar sig religiösa menar att doktorer ska få hjälpa till att förkorta lidandet för sjuka i de sista stadierna av sin sjukdom. 71 % av de religiösa säger samma sak. 19 % av de ickereligiösa menar att homosexualitet alltid eller nästan alltid är fel (vad nu det betyder), men hela 50 % av de religiösa hävdar det. 31 % ser sig som icke-religiösa – att jämföra med 4 % i USA. Om man ställer frågan på ett annat sätt, svarar 18 % ja på frågan om de inte tror på Gud – 3 % i USA.

Detta är glädjande uppgifter som tyder på en positiv utveckling i Storbritannien.

Källor:
Secularism.org: Definitive study confirms that Britons have little time for religion
Epiphenom: Religion continues to decline in the UK

Varför jag inte är med i Humanisterna

Humanisterna har massor av bra uppfattningar, och jag har ofta övervägt att gå med i förbundet. Men inte gjort det. På deras hemsida presenterar de sina ståndpunkter: att värna om det sekulariserade samhället, att frigöra kyrkan från begravningsväsendet, att stoppa religiösa friskolor, nej till religion i etiken, ja till fri abort, frihet att ha den sexuella läggning man har, stopp för könsstympning och omskärelse av barn, värdig palliativ vård, att röja mark för icke-religiösa ritualer. – Allt jättebra.

Men man talar också om alla människors lika värde. Nå, alla människor har inte samma värde. Beroende på vilket perspektiv man anlägger får människorna omkring en olika värde. De du aldrig träffat kan i praktiken inte ha samma värde för dig, som de du håller av. När du jobbar är en effektiv och trevlig kollega av högre värde än en ineffektiv och otrevlig kollega. Och Humanisterna talar om mänskliga rättigheter som om de vore en a-priori-sanning. Det är de inte.

Kort sagt: Humanismen som sekulär ideologi är alltför människovänlig för att jag ska kunna vara med. Min misantropi är alltför omfattande. Men jag applåderar ändå nästan allt de gör. – Även om jag inte kan begripa vad det ska vara bra för att vilja bli registrerat som trossamfund.

Någon sorts credo

1. Det finns ingen anledning att anta orsaker utanför de naturalistiska fenomenen.

2. Det som sker i tillvaron sker inom tillvaron; tillvaron är det hela.

3. Kausalitet styr tillvaron med nödvändighet, men utan mål; målet finns enbart som en konsekvens av de föregående orsakerna.

4. Den fria viljan är en illusion av kausalitetens fortskridande i den del av tillvaron som vi uppfattar som vårt subjekt.

5. Etiken är en applikation av etiketter på fenomenen; fenomenen innehar i sig själva inte någon moralisk laddning. Det är i det omdöme som är en följd av tolkningen som subjektet gör av fenomenet som etiken uppstår, om subjektet är determinerat att fälla sådana omdömen.

Minareter

Och så var det detta med minareter i Schweiz. I huvudsak är det egentligen inte någon annans angelägenhet än schweizarnas. Men om jag ändå ska säga något principiellt om ärendet, så kan jag instämma med det schweiziska beslutet. Inte, absolut inte, för att minareter inte passar in i västerländsk kultur, till skillnad från kyrkor; utan för att det är något gott, att i det sekulära samhället hindra monument över vidskepelse och fördomsfullhet och antiindividualism.

Så har då inte muslimerna frihet att bygga minareter? Svaret som antireligiös är nej. En nybyggd minaret, liksom en nybyggd kyrka, är ett hån mot den individualism och frihet i vars namn de ska byggas. Religionsfrihet i all ära; men större är friheten från religiösa inslag.

Bygg inte minareter. Bygg inte kyrkor. Bygg bibliotek. Bygg skolor.

Vi äro tusenden

Enligt en uppskattning är nu icke-religiösa den tredje största livsåskådningsgruppen i världen. Man räknar med att det finns omkring 2,1 miljarder kristna, 1,5 miljarder muslimer och 1,1 miljarder sekulära och 900 miljoner hinduer. Allt detta enligt statistiksidan adherents.com.

Så mycket för att vi sekulära skulle vara så få och de religiösa så många… Och jag tror bestämt att vi blir fler, och fler, och fler…

Den ljusnande framtid är vår

Jag är så glad att religiositeten blir ett alltmer marginaliserat fenomen i vår kultur. Vi behöver inte längre vara oroliga för skamstraff i kyrkan. Inga prästers ord väger längre tungt i samhällsdebatten. Kyrkans ekonomi backar, och tvingar den att sälja lokaler. Gudstjänsterna avfolkas.

De gamla kättingarna faller till sist bort. Den gamle vresige gudens ord blir irrelevanta.

Och vi blir fria att formulera en etik grundad på människans förutsättningar, och inte på respekt för en Gud.

Den ljusnande framtid är vår.

Godhet utan Gud

– Men ateister har ju ingen som säger åt dem vad som är rätt och fel!

Det är märkligt att kristna apologeter verkar tro att etik är något som är förbundet med deras religiositet. Som om de, om de till äventyrs miste sin tro, skulle förvandlas till mordbrännande, våldtagande, tjuvande svin. – Det funkar inte så. De kristna får sin etik dikterad genom Bibeln, en etik som rådde över en liten del av mänskligheten för flera tusen år sedan: bronsåldersetik.

Ateisten är fri att forma sin etik efter de förhållanden som är nu. Eftersom ateister inte är en sammanslutning av personer med samma åsikter, utöver den ensamma uppfattningen att det rimligen inte finns någon Gud, återfinner man hos ateister en mångfald av olika etiska uppfattningar.

Själv följer jag en nyttomoral: det som är bra för mig är gott. Det innebär att jag rent etiskt inte kan slå ihjäl någon, eftersom det skulle få sådana negativa konsekvenser för mig, att det skulle få mig att känna lidande. Konsekvenserna skulle kunna vara sådant som fängelsestraff, skuldkänslor, alienering från personer som står mig nära, förlust av jobb och så vidare. Alltså är gärningen ond. Det som är dåligt för mig är ont. De personer jag håller av behandlar jag särdeles väl. De är känslomässigt betydelsefulla för mig och jag vill inget hellre än att de ska må bra. Mår de bra, mår jag bra. Alltså är det gott att behandla dem väl.

– Nu är det svårt för någon uppvuxen i en judeokristen kontext att frigöra sig från altruistiska ideal; ja, godhet för godhetens skull, där godheten på något vis verkar ha en självständig existens… Så är det naturligtvis inte. ”Gott” och ”ont” är givetvis bara etiketter som vi applicerar på fenomenen, som Nietzsche uttrycker det någonstans. Det är upp till oss att göra etiketteringen utifrån våra egna uppfattningar.

Åtminstone för mig är det en absurd tanke att göra etiketteringen utifrån vad ett nomadfolk i östra medelhavsområdet för tretusen år sedan menade att deras Gud krävde. Och stryker man dessa uppfattningar får man inte en mänsklighet som börjar leva rövare… Snarare: stryker med begreppet Gud ur etiken slipper man också ifrån det fåfänga hoppet om ett liv efter döden. Förhoppningvis borde det ge incitament till att ta vara på livet här och nu i än större grad.

Gud i diskursen

Jag brukar få höra att människor sårat mig, att kyrkan sårat mig; men inte Gud. I någon mån har de rätt; Gud finns inte som oberoende existens och kan inte såra mig.  – Det vi kallar ”Gud” är produkten av vad vi tänker om Gud: syntesen av vad vi sållat fram ur det som vi har fått lära oss om Gud.

Det är inte möjligt att frigöra Gud från diskursen om Gud; han finns ju inte oberoende av mänskliga föreställningar, på samma sätt som inte enhörningen eller jultomten finns oberoende av mänskliga föreställningar. Vad vi vet om de senare, det vet vi utifrån vad den mänskliga diskursen sagt om dem. På samma sätt med Gud. – Gud är en produkt av människan.

Så, Gud finns inte, annat än som begrepp och föreställning i den mänskliga diskursen och föreställningsvärlden. Diskursen som talar om Gud och som styr föreställningarna om Gud hos de troende, stammar från den som talar om Gud: predikanten, den som antar. –

Så inte har Gud sårat mig. Lika lite som jultomten eller en enhörning kan såra mig, kan han göra det.

Begravningssed

Runt tio procent av alla begravningar är civilbegravningar, det vill säga, utan religiös ordning. Borgerliga. Kanske åttio procent av begravningarna är i Svenska kyrkans ordning. Traditionella.

Varför är det så?

Det verkar som, ställd inför det ultimata, tar få personer steget och avyttrar det kyrkliga inflytandet över döden. Kanske som en sista försäkring inför evigheten. Det är sorgligt. Och vanhedrande för den döde, som levt sitt liv i frihet från religiösa dogmer, kanske med undantag från att faktiskt i praktiken lämna medlemskapet i kyrkan. – Där, över kroppen som är död och kall, står likväl prästen och förkunnar att den döde är kommen av jord, ska återgå till jord, men att Jesus är ska uppväcka honom på den yttersta dagen. När möjligheten att få en begravning skräddarsydd efter den dödes liv numera är fullt tillgänglig.

Gör den döde en tjänst, och låt honom få en begravning som går i samma anda som den dödes liv. Avstå psalmerna, bönerna och förkunnelsen till förmån för minnestal, dikter och musik som faktiskt spelade en roll för den bortgångne. Det är värdigare.

Sju procent kristna

SIFO är roligt. Man kan hitta en mängd spännande statistik där. Och det är naturligtvis undersökningar om livsåskådningsfrågor som är mest intressanta. Enligt en rapport från 2000 menar 46 procent av de tillfrågade att termen ”att det finns en högre makt” bäst beskriver deras livsåskådning. Åtta procent menar att termen ”Jesus är världens frälsare” stämmer bäst. Bland personer 15-29 år är resultatet för Jesus endast sju procent.

Allah och hans profet Muhammed bekänner sig så få till, att det inte ens ger utslag i undersökningen. 31 procent menar att inget av de givna alternativen passar in på dem, och de flesta där torde rimligen vara agnostiker eller ateister. Skiktar man den sista gruppen på kön, så säger 43 procent av männen och 20 procent av kvinnorna nej till de givna beskrivningarna.

71 procent av de tillfrågade ägnar sig inte dagligen åt bön alternativt bibelläsning alternativt meditation.

Detta är hoppfulla siffror. De påvisar att Sverige är ett någorlunda sekulariserat land; och framför allt: att det inte är ett land med en dogmatiskt religiös befolkning: några enstaka procent bekänner sig till kristendomens huvuddogm om Jesus som Frälsaren. De kristna är få. De allmänreligiösa många. Och sekularisterna likaledes rimligen många; även om posten ”ateist/agnostiker” hade varit önskvärd att ha med i undersökningen.