Sannolikt sant

Det går inte att motbevisa Guds existens. Det finns de som menar att det är ateistens uppgift: att lägga fram motbevisen. Så är det inte.

Det går inte att motbevisa att ett imperium av osynliga älvor bor på Vätterns botten. Lika lite som skeptikerna till detta fenomen har att motbevisa osynliga älvors existens, har ateisten att motbevisa Guds existens. Det är, som Carl Sagan lade fram det, de som kommer med extraordinära påståenden som har att lägga fram extraordinära bevis. Bevisbördan ligger på dem.

Det är inte min uppgift att motbevisa Guds existens. Det är teistens uppgift att bevisa att han finns. För mig handlar det om sannolikhet. Det är den låga sannolikhetsgraden som får mig att avfärda de osynliga älvornas existens. När man mäter beläggens styrka, är de inte tillräckligt starka för att det ska vara sannolikt att de osynliga älvorna finns. Sannolikheten talar emot dem. Avsaknaden av belägg talar emot dem. De kan finnas. Jag kan inte bevisa att de inte finns. Men det är mer sannolikt att de inte gör det.

– Nu överför vi det till Gud-diskussionen. Det finns inte tillräckligt starka belägg för det ska vara sannolikt att en Gud finns. Eller kortare: det finns inga starka skäl till att anta att Gud finns. Därför är det rimligare att låta bli att förhålla sig bejakande. Till dess att teister eller andra lägger fram belägg som är mer än önsketänkande.

Berusning

Vad är det som gör att folk köper spikmattor…? Att de springer till medier för att få kontakt med de döda…? Att de tror på andar i träd och utomjordingar ibland oss…? Att de ser fram mot reinkarnation…? Att de virvlar vatten…?

Berusning.

Berusning inför verkligheten, en vilja att se mer än vad som finns där, att skapa samband, att göra sina önsketankar till faktum…

Skepticism är en tillnyktringskur. Skepticism är det som säger – ”nä, men varför det?” Skepticism är det som river ner föreställningar till förmån för vetande!

Primus motor

– Men vem skapade Big Bang då!

Såna infantila apologetiska försök möter man alldeles för ofta för sitt eget bästa. Detta eviga primus motor, den första röraren, som alltid ska förstås som Gud. Och inte Zeus eller Oden eller Ganesja. Utan den kristna Guden, vars människoblivande i Jesus från Nasaret det står om i Bibeln.

Så låt oss slå fast: ingenting säger att det måste ha funnits en första rörare som satte igång allting. Lika gärna som man kan hävda att allting sattes igång av ett konkret fenomen, kan man hävda att allting alltid funnits: en oavbruten kedja av Big Bang och Big Crunch som börjar om allt från början igen. Om och om igen. – Och ponera att det faktiskt fanns ett fenomen som satte igång allting; nå, varför då automatiskt dra slutsatsen att det var någonting som ens kommer i närheten av det som vi i dag benämner ”Gud”? Och framförallt (det mest långsökta av allt): varför då automatiskt dra slutsatsen att det var den kristna Guden?

Vi vet inte vad som hände den där gången. Ibland är det intellektuellt hederligast att helt enkelt stanna inför den frågan, samla mer belägg att bygga teorierna på, och vara ödmjuk och ha ett rimligt tänkande utifrån det som vi faktiskt vet.

Känslor och intellekt

Jag satt i en kyrkbänk en gång. Bredvid mig satt en from man. Det var då någorlunda känt i församlingen att jag var stadd i tvivel. Så jag antar att hans syfte var att uppmuntra och stötta mig i detta, eller rentav att hjälpa till att återföra mig till fårahjorden. Det misslyckades.

Han pratade om att hans övertygelse om kristendomen i första hand inte var av intellektuell art, utan av känslomässig dito. Och där miste jag mitt förtroende för honom och hans religiositet. En tro som är baserad på att det känns rätt är inget annat än en from förhoppning, ett hopp utan förankring utanför det egna önsketänkandet. Det är en tro utan intellektuell förankring.

Något så viktigt som en livsåskådning, som saturerar hela människans varelse, bör absolut vara förankrad i fakta, och inte i emotionella behov. En människa med ett nyktert tänkande ska överväga vad det finns goda skäl att tro, och vad det saknas goda skäl att tro, och sedan dra sina slutsatser utifrån det. Huruvida något känns sant säger ingenting om huruvida det är sant. – Det är dessutom psykologiskt skadligt att ha en uppfattning i hjärtat och observera en annan uppfattnings suveränitet i den faktiska verkligheten. Det kallar vi kognitiv dissonans.

Och, det behöver väl knappt sägas, det finns inga sakliga skäl för en religiös uppfattning, som väger tyngre än de skäl som talar mot en religiös uppfattning.

Tungomålstal

När tungomålstalande förekommer i Apostlagärningarna, förefaller det vara fråga om verkliga språk. Ett under som gör att de samlade människorna av olika folk kan förstå budskapet från lärjungarna. Senare, i breven, när fenomenet omtalas verkar det redan ha gjort glidningen till obegripligt språk, eftersom någon som har gåvan att tolka tungomålstalandet behövs för att man ska förstå vad som sägs.

Tungomålstalande förekommer fortfarande. I synnerhet i karismatiska sammanhang. Och det är alltid obegripligt och omöjligt att uttyda. För att jag ska kunna ta tungomålstalande på allvar, krävs att språket de talar är ett felfritt verkligt språk. Inte något diffust ”änglaspråk”. Talade de kristna verkliga språk när de tungomålstalade, så hade det varit ett skäl till att ta det på allvar. Det finns det ingen anledning att göra nu.

Och personligen var jag en gång med på ett möte i karismatisk, kristen regi. Vi satt på stolar i en ring och skulle väl få lära oss om tungomålstalande. Jag lärde mig det inte. Trots att läraren berättade hur hon gjort: Hon hade suttit och bara uttalat ord utan mening, och rätt var det var kom tungomålstalandet automatiskt. Likaledes obegripligt, får vi utgå ifrån.

Mot en objektivitet

Den kristna tron är baserad på antaganden. Man antar att det Bibeln säger om Jesus är sant. Men vad som krävs av varje antagande, för att det ska bli legitimt i någon som helst sorts vetenskaplig mening, är att det backas upp av evidens. Det ska finnas något som backar upp det antagna, och det som backar upp det antagna ska anses göra så på god grund. Det räcker inte med att hävda: det känns som att det stämmer, eller jag behöver att det är sant.

Så om den kristna människans antaganden inte baseras på goda evidenser, så kan man helt avfärda deras religiositet som på något sätt grundad i en intellektuell hållning. Det enda man kan göra för dem i så fall, är att försöka få dem att inse, att det som de tror på, tror de utan att ha skäl för att göra det.

Bortom kunskapen

Inte sällan möter man argumentet att kristendomen inte kan och inte ska förstås. Utan att först den som har undfått Den helige Ande har möjlighet att komma till tro. – Men om nu kristen tro är något verkligt, något högst påtagligt, rentav det mest centrala i den kristna människans liv – nog borde kristendomen och Gud i deras högst biologiska liv kunna påvisas och beläggas?

Varför skulle Den helige Ande gömma sig för observation och för empirins undersökningar? Om nu kristendomen är sann, varför undandrar den sig i så fall varje försök till att nå fram till den med rationella medel? – Och varför gömmer den sig i det onåbara, det som inte kan nås med kunskap, i det absurda? Som får till följd att den kristne får ett pyrande kunskapsförakt, eftersom kunskapen inte når det mest centrala i deras liv. – Den mystiska upplysningen blir den springande punkten i kristendomens varseblivande i den enskilda individen… Och därmed gör den sig omöjlig att nå, att belägga.

Skällöst

Det finns ingen anledning att hålla det för sant, som kristendomen menar vara sant. Den insikten, så enkel, drabbade mig när jag var kristen och förlöste mig från religionen. Jag kunde de färdiga svaren, men när jag tog just denna problematiken på allvar, föll kristendomen ihop; det finns ingen anledning att hålla det för sant, som kristendomen menar vara sant.

Och fortfarande, efter år av religionskritik, har ingen kristen eller religiös människa lyckats att ge mig ett klart och hållbart skäl till varför kristendomen ska verifieras som sann av mig. Kristendomen vilar på antaganden. De antagandena är baserade på skrifter med tusentals år på nacken: bronsåldersskrifter, skrifter nästan dubbelt så gamla och ännu äldre än vad texterna på våra runstenar är.

Det finns ingen anledning att hålla det för sant, som kristendomen menar vara sant.