Ateism hos amerikanska filosofer

Den intellektuella eliten i USA, forskare och lärare i filosofi på högskolenivå, samt deras studenter, har genomgått en undersökning, administrerad av PhilPapers. Det visar sig då i de preliminära resultaten att 72,8 procent svarar att de ”Accept or lean toward: atheism”.

Glädjande!

Källor:
orsakverkan
The PhilPapers Surveys

Gud i Storbritannien

Enligt en undersökning av brittiska NatCen (the National Centre for Social Research), minskar religionens inflytande i Storbritannien.

Lite siffror:

På tjugo år har de som kallar sig själva kristna minskat från 66 % till 50 %. 1983 såg sig 40 % av britterna som anglikaner, nu är den siffran bara 23%. Hälften av dem går aldrig någonsin i kyrkan. 67 % menar att religiösa ledare inte ska försöka påverka parlamentet. 92 % av de som inte kallar sig religiösa menar att doktorer ska få hjälpa till att förkorta lidandet för sjuka i de sista stadierna av sin sjukdom. 71 % av de religiösa säger samma sak. 19 % av de ickereligiösa menar att homosexualitet alltid eller nästan alltid är fel (vad nu det betyder), men hela 50 % av de religiösa hävdar det. 31 % ser sig som icke-religiösa – att jämföra med 4 % i USA. Om man ställer frågan på ett annat sätt, svarar 18 % ja på frågan om de inte tror på Gud – 3 % i USA.

Detta är glädjande uppgifter som tyder på en positiv utveckling i Storbritannien.

Källor:
Secularism.org: Definitive study confirms that Britons have little time for religion
Epiphenom: Religion continues to decline in the UK

Sju procent kristna

SIFO är roligt. Man kan hitta en mängd spännande statistik där. Och det är naturligtvis undersökningar om livsåskådningsfrågor som är mest intressanta. Enligt en rapport från 2000 menar 46 procent av de tillfrågade att termen ”att det finns en högre makt” bäst beskriver deras livsåskådning. Åtta procent menar att termen ”Jesus är världens frälsare” stämmer bäst. Bland personer 15-29 år är resultatet för Jesus endast sju procent.

Allah och hans profet Muhammed bekänner sig så få till, att det inte ens ger utslag i undersökningen. 31 procent menar att inget av de givna alternativen passar in på dem, och de flesta där torde rimligen vara agnostiker eller ateister. Skiktar man den sista gruppen på kön, så säger 43 procent av männen och 20 procent av kvinnorna nej till de givna beskrivningarna.

71 procent av de tillfrågade ägnar sig inte dagligen åt bön alternativt bibelläsning alternativt meditation.

Detta är hoppfulla siffror. De påvisar att Sverige är ett någorlunda sekulariserat land; och framför allt: att det inte är ett land med en dogmatiskt religiös befolkning: några enstaka procent bekänner sig till kristendomens huvuddogm om Jesus som Frälsaren. De kristna är få. De allmänreligiösa många. Och sekularisterna likaledes rimligen många; även om posten ”ateist/agnostiker” hade varit önskvärd att ha med i undersökningen.

Traditionalister och troende

Ungefär 80 procent av Sveriges medborgare är också medlemmar i Svenska kyrkan. Åtta procent av dessa är med för att de tror på Gud. 67 procent är med av tradition. Allt detta enligt en rapport från SIFO, baserad på en undersökning där 1000 personer deltagit.

Åtta procent av Svenska kyrkans medlemmar är alltså med för att de instämmer med kyrkans bekännelse. En majoritet är dock med för att de anser det vara tradition. Här nånstans slutar jag att förstå hur folk tänker. Om de överhuvudtaget tänker. De står kvar i en konfessionell organisation med ett blytungt arv av förtryck av den fria tanken – av tradition. Deras prioritet är inte tron på Gud, vars spridning och vidmakthållande kyrkans uppdrag får sägas vara; utan ett konserverande av dess kulturvärde. Vad nu det skulle vara.

Det är orimligt att vara med i Svenska kyrkan enbart för att få tillgång till traditionella riter: dop, konfirmation, bröllop och begravning. Det finns i dag fullgoda icke-konfessionella alternativ till religiösa livsriter, som på många sätt går att göra mer personliga och mer anpassade till de inblandade människorna, än vad de kyrkliga riterna tillåter. – Och att betala tusentals och åter tusentals kronor i kyrkoavgift för att få deltaga i en handfull högtidliga ceremonier (vars innehåll man sannolikt inte ens menar ha med verkligheten att göra), det är obegripligt.

Det finns ingen anledning att vara med i en organisation vars idéprogram man inte ställer upp på. Ingen skulle komma på tanken att gå med i ett politiskt parti vars åsikter man är likgiltig inför eller rentav motståndare till. Så varför då göra det i ett livsåskådningssammanhang, som är så mycket mer intimt än vad ett politiskt engagemang rimligen kan bli?