Dödssynd: Högmod

Nummer ett i katolska kyrkans förteckning över dödssynder är högmod. Dödssynderna är synder som, om de inte ångras, leder bäraren till fördömelse. Nå, låt oss titta på dem. Vi börjar med högmod.

Högmod (lat. superbia) är ingen synd. Utan en drivkraft. Att vara medveten om sitt eget värde, ja, att rentav övervärdera sig själv och den egna förmågan, är all rejäl kreativitets motor, vid sidan av den faktiska förmågan. Blygsamhet göre sig icke besvär. Se en Napoleon. Se en Caesar eller en Alexander: erövrare av enorma mått, som rimligen trodde det högsta om sig själva; och på sin egen förmåga att utföra vad de förelagt sig.

Det är inte en synd utan en dygd att stolt bära sitt huvud högt, att sikta så högt man förmår, och ännu högre… Att det sedan var superbia som störtade Lucifer från himlen i kristen tradition, var inte så mycket en följd av att det blev ett problem för honom, utan för Gud.

Och – att den kristna människan, slav under sin ödmjukhet, inte kan nå superbia på ett reellt sätt är väl bara att räkna med. Superbia är en antikristen dygd som är onåbar för all sann kristendom.

Dialog

På den mycket läsvärda bloggen Senapsfrön för jag nu en diskussion med författaren. Inlägget heter ”Vem är kung? Adventsdialog med en ateist”.

Jag har redan tidigare skrivit att jag uppskattar Senapsfrön. Författaren är teolog och religionsvetare. Jag har själv haft honom som föreläsare på universitetet. Inläggen han skriver är balanserade. De har en kristen utgångspunkt, men författaren går ändå ofta emot traditionell, konservativ dogmatism genom att anlägga fräscha och intressanta infallsvinklar. – Jag håller sällan med honom; jag drar andra slutsatser av materialet som finns tillhanda. Men det är riktigt roligt att läsa en kristen bloggare som faktiskt är intellektuell på riktigt.

Hoppas han byter sida.

Gud i diskursen

Jag brukar få höra att människor sårat mig, att kyrkan sårat mig; men inte Gud. I någon mån har de rätt; Gud finns inte som oberoende existens och kan inte såra mig.  – Det vi kallar ”Gud” är produkten av vad vi tänker om Gud: syntesen av vad vi sållat fram ur det som vi har fått lära oss om Gud.

Det är inte möjligt att frigöra Gud från diskursen om Gud; han finns ju inte oberoende av mänskliga föreställningar, på samma sätt som inte enhörningen eller jultomten finns oberoende av mänskliga föreställningar. Vad vi vet om de senare, det vet vi utifrån vad den mänskliga diskursen sagt om dem. På samma sätt med Gud. – Gud är en produkt av människan.

Så, Gud finns inte, annat än som begrepp och föreställning i den mänskliga diskursen och föreställningsvärlden. Diskursen som talar om Gud och som styr föreställningarna om Gud hos de troende, stammar från den som talar om Gud: predikanten, den som antar. –

Så inte har Gud sårat mig. Lika lite som jultomten eller en enhörning kan såra mig, kan han göra det.

Primus motor

– Men vem skapade Big Bang då!

Såna infantila apologetiska försök möter man alldeles för ofta för sitt eget bästa. Detta eviga primus motor, den första röraren, som alltid ska förstås som Gud. Och inte Zeus eller Oden eller Ganesja. Utan den kristna Guden, vars människoblivande i Jesus från Nasaret det står om i Bibeln.

Så låt oss slå fast: ingenting säger att det måste ha funnits en första rörare som satte igång allting. Lika gärna som man kan hävda att allting sattes igång av ett konkret fenomen, kan man hävda att allting alltid funnits: en oavbruten kedja av Big Bang och Big Crunch som börjar om allt från början igen. Om och om igen. – Och ponera att det faktiskt fanns ett fenomen som satte igång allting; nå, varför då automatiskt dra slutsatsen att det var någonting som ens kommer i närheten av det som vi i dag benämner ”Gud”? Och framförallt (det mest långsökta av allt): varför då automatiskt dra slutsatsen att det var den kristna Guden?

Vi vet inte vad som hände den där gången. Ibland är det intellektuellt hederligast att helt enkelt stanna inför den frågan, samla mer belägg att bygga teorierna på, och vara ödmjuk och ha ett rimligt tänkande utifrån det som vi faktiskt vet.

Determinism och predestination

Jag har få profeter. Men Nietzsche står i en klass för sig. Det var han som var den största faktorn till att jag till sist slets loss från kristendomen. Han gav mig verktyg att hantera kristendomen med, som jag knappast kunde finna inom rörelsen. Så om jag har någon profet kvar, så är det Nietzsche.

Nietzsche skriver i aforism 106, i Mänskligt, alltförmänskligt:

”…Vid anblicken av ett vattenfall tycker vi oss kanske i dess otaliga sidosprång, förgreningar och brytningar se ett exempel på egenmakt och viljefrihet; men allt är här oundvikligt, varje rörelse är matematiskt kalkylerbar. Likadant är det med mänskligt handlande; hade man varit allvetande hade man i förväg kunnat räkna ut varje handling…”

Detta är ett exempel på Nietzsches determinism. Och jag anammar den synen: det finns ingen fri vilja. Verkligheten är kausuell. Orsak föregår varje verkan. Varje aktivitet har sin begynnelse i den aktivitet som föregick den, vare sig det gäller tankar, känslor eller yttre handlingar.

I aforism 363 skriver Nietzsche vidare:

”…Du måste tro på fatum – till det kan vetenskapen tvinga dig.”

Och precis så är det. En naturalistisk syn på verkligheten – att ingenting övernaturligt existerar – genererar också i sin konsekvens en tro på fatum, det vill säga, på alltings bundenhet till sina orsaker: kausaliteten. För hur skulle något kunna existera eller verka fritt från kausaliteten, när varje enskild tanke och sensation är bunden vid den?

Få känner till att protestantisk kristendom inte tror på en fri vilja. Få präster vill väl ens kännas vid det. Till den tvivlande rekommenderas varmt Luthers Om den trälbundna viljan. Få präster vill väl bekänna, att Gud förutbestämt dem som ska få tron, och därmed vinna evigt liv (det kallas ju predestination). Det är den lutherska synen. Blir man kalvinist vågar man till och med säga att Gud har förutbestämt dem som inte ska få tro, och därmed kommer att fördömas.

Och varför detta? Jo, för att frälsningen inte ska bero på mänsklig aktivitet, utan uteslutande av Guds nåd. Människan kan inte göra någonting för att nå frälsning, alltså beror allt på Guds nåd. Gud skapar den tro som är förutsättningen för frälsning. Detta är hans nåd. Av Bibeln kan vi lära oss, att en majoritet av mänskligheten kommer att bli fördömd. Alltså har Gud endast utvalt en minoritet att komma till himlen, och det finns ingenting som den enskilda människan kan göra för att ändra på sin egen situation i avseende på frälsningen.

Och, vare sig Gud nu aktivt eller indirekt valt ut dem som inte ska få tron som är en förutsättning för frälsning, blir konsekvensen, att de som han inte utvalt kommer att hamna i helvetet. – Ta upp det med din präst…!

Själv är jag determinist, och inkluderar i den kalkylen ingenting om Gud. Det är inte nödvändigt.

Citat: Synd

Ett citat från Dan Barker, tidigare pastor, sammanfattar problematiken med kristendomen högst effektivt:

”Själva konceptet synd kommer från Bibeln. Kristendomen erbjuder sig att lösa ett problem den själv skapat! Skulle du vara tacksam mot en person som skar dig med en kniv för att sen sälja dig ett bandage?”

Det kom ett brev…

Jag fick ett brev i dag, ett sånt där handskrivet, i postlådan, med frimärke.

Det stod att brevförfattaren deltar i ett internationellt arbete, som går ut på att visa (inte ta reda på) vad Bibeln säger om lidande, döden och vad som ska ske med jorden. Sen fortsätter brevet med att förklara att Jehovas Vittnen håller kostnadsfria bibelstudiekurser där man får svaren. Jag är tydligen välkommen på kurserna.

Och så undertecknat med ett namn. Ett förnamn.

Ett välskrivet brev, med prydlig handstil.

Och så låt det två traktat i brevet också. ”Välkommen”, stod det på den ena, ”Varje vecka studerar vi Bibeln”. På baksidan kan man fylla i en intresseanmälan. På det andra stod det ”Allt lidande ÄR SNART SLUT!” I den är det en mängd citat ur Bibeln och, vad vi får förmoda är, en redogörelse om Jehovas vittnens syn på lidandets problematik. Nämligen en massa om att lidandet varit värre de senaste hundra åren än nånsin förut, att lidandet finns där på grund av människans fria vilja, och att Gud inte gjort något åt lidandet, för att människan ska begripa att hon inte klarar sig utan honom. Ett grymt test, kan tyckas.

– Man kan fråga sig varför de väljer att skicka det här i ett personligt brev till mig. Slog de på måfå i telefonkatalogen? Läste de min insändare i gårdagens tidning, och tyckte att de omedelbart borde posta mig en inbjudan till bibelstudium? Det vettefan.

Fundamentalister och liberalteologer

Två skällsord: fundamentalister och liberalteologer.

Liberalteologer är, i fundamentalistiska diskursen, alla som inte är biblicister, det vill säga, alla som inte menar att Bibeln är absolut bindande till bokstaven: att Bibeln inte nödvändigtvis är Guds Ord.

Fundamentalister är motsatsen – de som underordnar intellektet under Bibelordet och eventuellt den kyrkliga traditionen.

Fundamentalisterna är de enklaste att bekämpa, eftersom deras premisser vilar på så absurd grund: mångtusenåriga skrifter om mytiska eller legendartade personer och händelser, som anses vara sanna, absolut sanna. Men eftersom de inte ger det mänskliga intellektet större frihet än att det måste underordna sig den absurda trons doktriner, är de ändå svåra att nå: argument biter svårligen på sådana som menar att argument inte är nödvändiga.

Liberalteologer har sundare uppfattningar, och har låtit stöpa sin kristendom efter verklighetens former. Problemet är dock, att de fortfarande är kristna, och i någon mening eller på något sätt underordnar sig begreppet Gud, för vilket det inte finns några belägg att det har någonting med verkligheten att göra. På så vis förminskar de sig själva och mänskligheten, liksom omyndigförklarar henne, genom att över henne sätta en transcendental kraft som på något vis har makten att påverka den enskilda individen, och ha uppfattningar om hennes liv och leverne.

Kristendom är en skada för människan, oavsett i vilken förpackning den kommer.