Fruktlöst

– Jag tror inte att jag nånsin varit med om nån andlig upplevelse eller erfarit Gud på det viset som ni kristna säger att ni gör.
– Ja, okej.
– Teodicéproblemet står verkligen i vägen för mig, för att jag ska kunna tro på en kärleksfull Gud.
– Jag förstår det.
– Sen är det ju det här med alla motsägelser i Bibeln, där den verkar säga både en sak och dess direkta motsats.
– Mm, jag ser den problematiken.
– Och sen de historiska beläggen för Jesus. Hur skulle jag kunna tro på honom, när det som Bibelns författare hävdar att han gjorde hände för så länge sen?
– Det är inte lätt.
– Jag ser egentligen inga som helst skäl att tro på Gud.
– Nej, jag kan förstå att du ser det så.
– Så jag går nu. Hej då.
– Hejhej.

Paradigmskiftet

Det blir svårt för de religiösa när de lämnar sin religion… Tänk hur deras världsuppfattning fallerar:

Gud skapade inte jorden. Gud satte inte Adam och Eva i Eden. Gud finns inte. Gud sände ingen syndaflod. Ingen av profeterna uttryckte Guds vilja. Jesus visste inte vad han pratade om. Gudstjänsterna som firas, de firas ut i intet. Bönerna som beds i tystnad hörs inte av någon annan än den bedjande. Bönerna som beds högt hörs inte av någon annan än de stackare som lyssnar. Gud tar inte emot dig när du dör. Kyrkan är byggd på lögner. Martyrerna dog i onödan. Prästerna är bara utklädda propagandister. Bibeln är gamla texter utan något som helst gudomligt mandat. De heliga förnekade sig livets goda utan anledning. Gud dog inte för några synder. Lärjungarna var lögnare. Gud hjälper vare sig den enskilda människan eller folkslag. Åh, alla andaktsböcker och predikosamlingar är bara falska antaganden. Och: nej, det är ingen däruppe som ser dig.

Den lätta mildheten

– Åh, den lätta mildheten! Hur många gånger när jag ventilerade mina tvivel inför de heliga möttes jag inte av den lätta mildheten! Inte en vilja att dissekera problemen, inte en vilja att ta dem på särskilt allvar, utan en nedlåtande, vis blick som sa: det går över. Och verkade problemet med mina tvivel gravt: kanske att de bad, kanske att vi bad tillsammans…

Så vad är det för märklig attityd hos de heliga? De är så säkra i sina egna uppfattningar, så övertygade, att någon annans tvivel inte når fram, inte går in, inte hanteras, utan avfärdas med den där milda blicken… De såg det som vishet (så märkligt ord!), att inte brottas, att inte gå i dialog, utan att ha överseende. – Men från podium och predikstol: där stod kampen. Där, varifrån orden går i en riktning.